Man upphör aldrig att förvånas

För första gången någonsin är kommentarerna till en artikel på Resumé.se riktigt roliga. Kolla här.

This is planning

En planner svarar: yes I did know. And it means...

Stjärnögd

Idag åt jag en mycket trevlig vårlunch med Mattias Miksche, VD på Stardoll som jag har skrivit om tidigare. Det var en riktig ögonöppnare. Second Life har lagt rabarber på så mycket PR-luft att jag nästan hade glömt bort att det finns andra interaktiva världar.

För, precis som jag själv upptäckte när jag försökt bli medlem i SL, är inträdesbarriärerna rätt höga. Det krävs nedladdning och grafikkort för att komma igång. Och att sen lära sig navigera i världen är tydligen ett kapitel för sig. Därför förstår jag verkligen succén för enklare världar, som Stardoll (5 miljoner småtjejer som användare världen över). Om jag vore riskkapitalist skulle jag just satsa pengar på internet-företag som är bra på enkla saker. Och så skulle jag leta med ljus och lykta efter den som kommer på hur man ska kunna utföra microbetalningar on-line.

Det är framförallt två grejer som är riktigt intressanta med Stardoll. För det första är världen sant global. Användare över hela världen beter sig likadant och vill ha samma saker. Det förklarar Mattias med att det finns en enkel sanning när det gäller barn: killar leker med bilar och tjejer leker med dockor. Över hela världen och i alla tider. Stardoll har alltså lyckats kapitalisera på ett konsumtionsbehov som är evigt och okänsligt för trender. Och har antagligen lyckats bäst sen Barbie. Inte helt illa.

För det andra har de lyckats med en affärsmodell där användarna faktiskt betalar för sig. På sajten betalar man för nya dockor och nya kläder. Och folk gör det verkligen. Precis som ett hos ett vanligt företag. Där finns det nog mycket inspiration att hämta för entreprenörer som tror att reklamfinansiering är den enda lösningen.

Jag fick också reda på lite spännande framtidsplaner som jag lovade att inte blogga om. Så det gör jag inte. Däremot kan jag tipsa alla om att hålla utkik efter Stardoll framöver. Jag tror att det bara är en tidsfråga innan vi slåss om annonsutrymme i den världen också.

Så kan det gå

Nu har jag det som behövs för en rättvis bedömning. Vinnarna i 48h kan ni se här.

Och här är vårt bidrag.

Den andra sortens reklamskola

Efter helgens tumult av olika reklamskolor slog det mig att en väsentlig del av ämnet reklam inte verkar läras ut någonstans: Branschkunskap. Det tycker jag är synd. Om man inte kan något om branschen man vill in i tror jag att det blir betydligt svårare att lyckas på en anställningsintervju. Om man nu kommer så långt, med tanke på att många inte ens vet vart de ska skicka ansökan.

Själv är jag långt ifrån en expert, men idogt bloggande och en intresse på gränsen till mani har gjort mig hyfsat reklamallmänbildad. Och jag tror på att dela med sig. Så här kommer ett inlägg enbart för studenter. Jag presenterar: Ninas lilla reklambranschskola.

Så får du koll på läget

1. Titta på massor av reklam. Skippa de nedladdade serierna och kolla på vanlig TV istället. Varva mellan två saker: extrem prime-time (håll koll på kvällstidningarnas löpsedlar efter vilket program som gäller) för dyra kampanjer och vardagsnatt för dem med mindre budget. Det är bra att se filmerna i sin rätta miljö, då märker man vilka som sticker ut. Kolla Youtubes topplista för de utländska favoriterna. Låna Guldäggsboken och läs tills ögonen blöder.

2. Läs tidningen. Resumé och Dagens Media varje dag på webben, och papperstidningarna för fördjupning. Tycka vad man vill om kvalitén, där står det som alla pratar om. Läs Resumés Kampanjer på G och Månadens Kampanj slaviskt. Para ihop kampanjer med rätt byrå och arbetsgrupp. Om du är copy, lär dig vad alla copys heter. Guld värt när man söker jobb. Skicka uppskattande mail när någon har gjort något bra. Kolla mingelbilderna för att få ansikten till namnen.

3. Läs de andra tidningarna. SvD, DN och DI har alla reklambevakning. Det är det som folk utanför branschen har koll på. När du är klar med detta (grundnivå) är det dags att gå vidare (avancerad nivå). Det innefattar regelbunden läsning av åtminstone Campaign och Advertising Age.

4. Mingla. Håll hårt i gamla skolkompisar som har börjat jobba och smöra dig in på alla byråfester. Ofta gratis öl, och framför allt en grym chans att snacka med viktiga människor.

5. Gör det till en vana att ALLTID ta reda på vem som har gjort reklamen du ser och gillar.

6. Läs bloggarna jag har i högerspalten regelbundet. Och några till.

Det var det. Visst tar det tid att hålla koll (ca en halvtimme om dagen, när man väl har kommit igång), men som student tror jag att det är guld värt. Dels är det kul, dels kan man börja bilda sig en uppfattning om var man vill jobba. Och så kan man impa på sina medtävlande och mottävlande i 48 timmar, så klart.

Följ min tips. Om en vecka kommer en frågesport där den som har många rätt kan vinna ett fint pris. Håll utkik här på bloggen!

Snusk-cola

Såg Coke Zero-filmen igen imorse, och lyckades kasta mig över papper och penna för att anteckna adressen (det här med film för att sälja sajt är tveksamt. Hur fasen ska man minnas adressen?) Här är sajten. Någon sorts prequal till den RIKTIGA sajten, alltså. Jag signade upp mig för nyhetsbrevet (trots att de envisades med att kalla mig för dude).

Förutom faktumet att en tjej med gigantiska bröst som helt omotiverat står i BH känns en smula ERK-anmälningsvänligt, tror jag att Coke överskattar hur spännande folk tycker att kampanjen är. En film som gör reklam för en sajt som gör reklam för en sajt som gör reklam för en produkt känns ganska långsökt.

Nej, jag är för trött för att vara resonabel. Det här är så dåligt att jag måste sluta dricka Coca Cola.

Tillbaka till ordningen

Så var det över. Resultatet: vi vann inte (men hörde från juryn att vårt bidrag fanns uppe för diskussion i alla fall). Däremot var det en ytterst trevlig fest som styrelsen hade lyckats svänga ihop, i alla fall de tre första timmarna. Sen kom juryns resultat. Och lika kul som det säkert var för de nio personer som kom på prispallen, lika deppigt blev det för de 200 som INTE var där. Sorgligt men sant. Så är det med tävlingsmänniskor. Jag har i den andan enda sen igår kväll pendlat mellan min vänstra (det var ju jättekul att vara med, och Kristina kom faktiskt tvåa, och vinnarna var värdiga, och jag är ju nöjd med vårt bidrag etc. etc.) och min högra hjärnhalva (idiotisk jury som inte fattar någonting, jag har nog valt fel yrke, jag önskar att jag inte hade varit med alls osv. osv. ). Men i ärlighetens namn var det väldigt kul. Och nu är jag väldigt trött.

Ska lägga upp vårt bidrag och de vinnande bidragen så fort jag får tag på dem. Och hoppas på många kommentarer i stil med "ni var bättre" och "fan vad trist med alla dessa copylösningar". Nu ska jag lyssna på pappa Göran Åkestam som var med på P1 i fredags och pratade om amerikansk livsstilsmode i Sverige. Kolla in det här.

Timme 43

Efter en snabbis till Berghs för att hämta en pannå är det nu full fart på bildretuschen. Vi har skarpa känslor av att vår annons är ganska så... typisk. Men bra. Lösningen: Göra det snyggast jäkla originalet i tävlingen. De ska inte kunna motstå det!

Om vi någonsin hade olika roller i gruppen är det helt kaos nu. Alla tycker om allt. Men än så länge inga alltför olika åsikter. Nu är jag mest sjukt nyfiken på vad de andra grupperna håller på med.

Timme 41

Zen. Vi verkar kunna göra ut favoritidén trots allt. Strategidokumentet är skrivet och den tre rader långa copytexten är klar. Nu väntar vi bara på att Mikis magiska fingrar ska fixa finishen. Dock har Berghs lämpligt nog bestämt sig för att ha öppet hus just idag, och Miki är där och representerar sin klass. Dagens mest förekommande fråga: Hur tänkte dom?

Fick precis ett mail om att skrivarna på Reklamförbundet har pajat. Den här tävlingen liknat allt mer ett avsnitt av 24, eller något sånt.

Och just det, Coca Cola. Jag tycker att de är roliga. Trots att de är världens starkaste varumärke, verkar de inte fatta varför. Anledningen till att Coca Cola är störst och starkast är att de är salienta och passar alla. Problemet med Coca Cola Light är att den marknadsfördes som en nischprodukt mot unga tjejer. Då kan den inte växa hur mycket som helst.

Nu har Coca-Cola fattat det och vill få killarna att dricka Light. Men istället för att expandera det befintliga varumärket slår de knut på sig själva och försöker kränga in ännu en produkt, Zero. Why, but why? Det blir dyrare att producera, dyrare att kommunicera och dyrare att hantera. Enda fördelen är väl ett större hyllutrymme.

Och så har vi reklamen (utan avsändare, enligt högsta mode) som består av en film med en mullrande röst som mässar ordet zero i en rad grabbiga fraser. En av dem är (typ) "zero fiddeling with bras" och en annan (också typ) "zero grumpy girlfriends". Känns modernt och intressant, verkligen. Och det är ju absolut INTE Coca-Cola Light. Nej då. Det här är för GRABBAR. Kan inte låta bli att tänka att det låter som ett manus min kusin Max hade kunnat skriva när han var i sin värsta tjejbacillålder någon gång på mellanstadiet.

Filmen signas av med en hemsideadress som jag inte minns och inte kan googla fram. Kom igen, Coke. Bättre kan ni.

Timme 38

Tillbaka på Garbergs för att dra sista racet. Vår just nu starkaste idé är otroligt svår att göra ut. Skit också! Håller på med en copylösning som back-up. Har varit lugn hittills. men nu börjar det komma krypande. Får se hur vi lyckas.

ps. Coca-Cola Zero har kommit till Sverige. Supertrist reklam. Mer om det senare.

Timme 26

Hemma för andhämtning. De gamla idéerna fimpades ca 18.00. Nu skissar vi på tre nya. Nytt spår, nya idéer. Några glas vin släpper de flesta kreativa knutar... Och Miki fick precis besked om att han är med i Prime Design, kolla här. Hur kan ett sådant lag förlora?

Timme 18

Fortfarande inte osams. Texter till båda lösningarna är klara. Sitter just nu och söker på "old paper" i Gettys databas. Det går sådär. Just nu känns det mest som att det kommer bli sjukt svårt att bestämma vilken av grejerna vi ska köra på.

Timme 17

Nu har vi ätit lunch. Vi har två idéer. Båda är bra. Båda är svåra. Nu ska vi göra ut dem. Och jämföra. Och jämföra. Och jämföra. Inga olika åsikter än så länge. Ett dåligt tecken??

Ready steady go!

Nu är vi igång. Mitt lag består av Miki från Berghs och Tobias från Forsbergs. Gårdagskvällen lades på öl och lära känna varandra-tid på Texes Smoke House och nu sitter vi i Öststatsrummet på Garbergs. Än så länge ingen panik eller trötthet. Idéerna flyter. Allt känns bra. Fick sova 8 timmar i natt!

Kovändning

Kort inlägg på grund av en lång arbetsdag och ett sent APG möte. Där fick vi träffa SUs superstar Jacob Östberg (mer om det senare). Sedan var det dags för ca 30 ovana föreningsmänniskor att ha årsmöte, där det bland annat diskuterade opensourceworkshopsinspitationsmöten (Dans träffande uttryck) och annat livsnödvändigt. Som alltid trevligt och ganska fnissigt.

De kommande dagarna kommer Reklamchock att byta skepnad, när jag går in i 48h-dimman. Som "strateg" (lite osäker på den termen när briefen är skriven och mediet redan satt) i det förhoppningsvis vinnande laget tänkte jag rapportera så ofta och så intimt som möjligt från tävlingens insida. Vi får se hur det går. Imorgon kl. 20 är det dags. Spännande!

Rör som suger

Ibland så reagerar jag, trots att jag borde vara professionell och veta bättre, helt med magen. Och då blir det ofta ett urk! eller ett blä! Precis så reagerade jag när jag lästa om Sipahh. Sugrör som ger mjölken godissmak. Jag kan riktigt föreställa mig hur det måste smaka. Ungefär som såna där syntetiska energidrycker som det står "jordgubb" på, fast de egentligen smakar munskölj. Eller som den där barnmedicinen som skulle vara så god och barnanpassad. Fy fasen vad äckligt!

Sen samlade jag mig. Jag måste tänka efter ett litet tag innan jag bestämmer mig för att hata produkten. Få se nu, har produkten ett bra namn? Sipahh, låter som min finlandssvenska träslöjdslärarinna från mellanstadiet. Eller Sirpa kanske hon hette. Nåja. Dåligt namn: check. Verkar den komma med något nytt och bra? Tillsätter socker, sötningsmedel och kemikalier i barnens mjölk. Dum produkt: Check. Har de gjort en bra marknadsanalys? Ja, svenskar är ju kända för att vilja stoppa i sina barn precis vad som helst, framför allt just nu när program som "vi äter oss till döds" scorar höga siffror. Taskig tajming: Check. Okej då, men målgruppen har de väl i alla fall fixat? Barn mellan 9 och 12 går ju på precis vad som helst. Ja. Och så är det också olagligt att rikta reklam till dem. I alla fall i TV. Och som företag borde man ha tillräckligt mycket etik för att inte göra det på annat sätt heller. Oetisk målgrupp: Check.

Upperbarligen visar det sig att även min lite mer sansade analys av situationen leder till samma slutsats: Sipahh suger. Och inte på ett bra sätt.

SATS tar produktplacering till nya nivåer

Hört under kvällens Body Pump-pass:
Kom igen nu! Böj på benen! Ni ska lågt! LÅGT SOM GLOCALNET!!

**

Tänk vad glad man kan bli över två små asterisker. På statistikprogrammet SPSS-språk betyder det nämligen att resultatet man just har fått fram är signifikant på 0,01-nivån. För att förstå det enormt stora i det måste man nog själv ha skrivit en kvantitativ uppsats.

De två små stjärnorna betyder att man har tillräckligt många respondenter. Det betyder att man kan sluta ringa runt och hetsa stackars webbkreatörer runt om i landet. Det betyder att man kan pusta ut och tänka att man inte vet om resultaten man har fått fram är intressanta, men att de åtmindstone utifrån datamaterialet faktiskt finns. Oh lycka.

Lögn, förbannad lögn och journalister

Som ekonom med en förkärlek för allt som är sant och säkert, älskar jag statistik. Jag kan inte påstå att det vad urkul att släpa sig igenom tio poäng handräknade chi-tvåföredlningar vårterminen i ettan på Handels, men sedan SPSS kom in i mitt liv har jag blivit fast. Statistik är fantastiskt. Man kan lära sig hur mycket som helst från alla rapporter och databaser som ligger och skvalpar på nätet. Den där floskeln med "lögn, förbannad lögn och statistik" tycker jag är taskig mot statistiken. För liksom när det gäller övervakning och den mänskliga faktorn så är det inte statistiken som ljuger. Det är idioterna som använder den.

I morse läste jag den här artikeln i SvD. Den har inte så mycket med mina favoritämnen att göra, men fick mig att tänka på att feltolkad statistik verkligen kan bli precis hur fel som helst. I faktarutan står det att 34% av irländarna super sig redlösa då och då, vilket gör att Irland toppar listan över supande européer. Fine by me. Men är det inte lite konstigt att siffrorna över "redlöst supande" stämmer exakt överens med det som i texten redovisas som har druckit minst fem drinkar under samma tillfälle under den föregående månaden?

Jag har svårt att se att fem drinkar vid samma tillfälle för en vuxen människa är detsamma som att supa sig redlös. Det har i alla fall mycket lite att göra med den 16-åring som ligger i koma efter att ha druckit 52 (!) tequilashots. Att ungdomar dricker hejdlöst är ett problem, men kopplingen till statistiken i artikeln är allt annat än solklar. Slutsatsen är inte konklusiv utan tvådelad; dels dricker ungdomar sig redlösa i stor utsträckning, dels dricker 10% av de vuxna minst fem drinkar vid samma tillfälle under en månad.

Vilket leder in mig på problem nummer två med den här typen av artikel. Folk ljuger i undersökningar. Undersökningen baseras på intervjuer. Att berätta för en främmande människa hur mycket man dricker leder ofelbart till underdrifter. Några amerikanska forskare gjorde ett skönt experiment där de frågade folk hur mycket de drack under en vecka, och sen gick de helt sonika igenom familjens sopor och räknade flaskor. Slutsats? Samtliga i studien ljög om sin konsumtion. Om de ljuger för sig själva eller för undersökaren spelar mindre roll. Egentligen tror jag att studien mer visar att irländare är ärligast.

För allvarligt talat, fem drinkar är inte särskilt mycket. Om man använder SvDs definition av råsupande är Nobelmiddagen ett fylleslag utan dess like. Där dricker man nämligen fem drinkar bara under middagen (fördrink, tre rätter med vin och avec). Eller tänk ett födelsedagsfirande där man tar ett glas skumpa innan maten och sen delar två personer på en flaska vin. Råsupande, per definition. Tequilashotsakuten nästa.

Jag tycker att det är jätteallvarligt att kids i runtom i Europa dricker sig stupfulla. Och festerna i Tyskland med flat-rates för sextonåringar verkar ju helt sinnessjuka. Men inget blir bättre av att man förvränger statisktik och förvandlar vanliga vuxna till "råsupande" galningar.

En röst från den andra sidan

Den här veckan har jag av olika anledningar kommit i kontakt med ett antal personer som köper reklam. Dessutom har jag själv iklätt mig rollen som beställare, i samband med fixandet av årets MCXL-kampanj. Fasen vad nyttigt det är med perspektivbyte ibland! Lite blandad kompott av samtal har fått mig att göra mentala anteckningar av saker som kanske kan verka självklara, men som jag tror är lätt att glömma bort. De sakerna är:

1. Reklamköpare är rädda för att bli en liten kund på en stor byrå. Som kund vill man bli sedd, och man oroar sig för att byrån ska fokusera mer på de större och mer lönsamma kunderna. Vilket kanske inte är en helt ogrundad rädsla.

2. Kunden känner sig uppskattad när byrån kommer med full uppställning. Jag skulle spontant tro att man som kund kanske blev nervös om byrån är 10 och man själv bara två. Men uppenbarligen känner man sig mer tagen på allvar när alla från byrån är med. Även om de inte säger något.

3. Byråns engagemang är avgörande. När man ligger i pitch får man se samma presentation på byrå efter byrå. Få byråer särskiljer sig genom strategi eller arbetsprocess (vilket egenligen inte är så intressant för kunden heller.)Däremot kan det skifta rejält i engagemang för uppdraget. Och då väljer man gärna de som verkligen verkar bry sig.

4. Produktionsledaren är enligt kunden nyckelpersonen i arbetsgruppen. Medan strateger/planner och projektledare blajar och kreatörerna flummar (om man ska hårddra det) är det produktionsledaren som får jobbet gjort, ur kundens perspektiv. Jag tror att det beror på att produktioneledarens roll är mest lik kundens. Get it done, liksom.

Slutsats: Mycket talar för att mindre byråer har en strukturell fördel i pitchsituation och när det gäller att få kunden att känna sig bekväm. Detta ställs såklart mot prestigen i att jobba med en känd och prisbelönt byrå (om man bortser från själva resultatet av samarbetet, som såklart är jätteviktigt). För större byråer gäller det att välja: antingen bara jobba med stora kunder, eller verkligen anstränga sig för att göra sig små när det lilla kunden kommer. Och lyfta fram produktionsledaren.

Quornstigt

Jag har ännu inte lyckats ta del av Publicis reklam för Quorn. En gång såg jag den på gymmet utan ljud. En gång såg jag slutet, när min pojkvän som satt framför tv:n gastade "nu är det den där med hamburgaren som du ville se!". Trots att jag är pang i målgruppen. Jag har googlat och Youtubat in absurdum för att få en skymt av kampanjen. Om den här kampanjen inte är menad att vara hemlig, borde mediebyrån få det svettigt på nästa avstämningsmöte.

Genom diverse branschmedia har jag dock kunnat tillgodogöra mig poängen med konceptet: att få hyfsat unga kvinnor att ersätta hamburgare och korv med Quorn. Eller? Det är det jag inte riktigt hajar. Är verkligen hamburgare och korv alternativet till Quorn? Är det inte snarare typ kyckling, fetaost eller fisk? Mina erfarenheten av den utsatta målgruppen är att just korv och hamburgare inte står särskilt högt i kurs. Därför blir jämförelsen rätt konstig. Allt är väl för fasen nyttigare än falukorv! Den kan man skrämma med en Mums-Mums. Och de som är inbitna korv och hamburgerätare (exempelvis undertecknad) väljer helt enkelt mat på andra parametrar än just hälsa. Så då faller argumentet också. Och varför står en färdig hamburgare i kylen?

När det gäller faktumet att kampanjen inte finns på nätet, tänker jag inte ens börja. På hemsidan står det "rikstäckande tv-reklam i mars i TV4, TV4+ och Kanal 5. Håll ögonen öppna". Ingen film, och en (1) bild. Med risk för att verka syrlig: Jag tror att tiden när människor bänkade sig framför TV:n och "höll ögonen öppna" efter en viss reklamfilm är förbi. Om den någonsin har funnits.

Slutsats? Väl plannat, hälften vunnet. Eller åtmindstone tar man sig till startblocken.

Uppsatspanik reloaded

Imorse på det lilla men mycket trevliga APG-fikat uppmärksammade Emelie mig på en pågående debatt som jag i min uppsatskoma helt hade missat. Vilket är ironiskt, eftersom den handlar om uppsatser. I korta drag har en D-uppsats släppts från Företagsekonomiska Institutionen i Uppsala. Uppsatsens slutsats är att börsbolag med många kvinnor i styrelsen är mer lönsamma än dem som inte har kvinnor i styrelsen. Författarna gick ut med sitt resultat på DN Debatt och blev citerade i diverse medier. Sen fick Peter Wolodarski tag på den. Ooops. Läs vad som hände sen här. (Uppsaten finns också att ladda ner där.) Jag säger så här: Word, Peter.

Wolodarski kommer till slutsatsen att det är pinsamt av Uppsala Universitet att ge en så uppenbart felaktig uppsats VG. Jag håller med honom. Men, som vi diskuterade imorse, problemet är större än så. Det här är ingen engångsföreteelse. Universitet och högskolor använder systematiskt studenters arbeten för att skapa publicitet för skolan (se tex. mitt förra inlägg om Berghs). Vissa, har jag hört, har till och med riktlinjer om att minst två uppsatser per termin ska krängas in till media från insitutionen för att skapa press.

Bekymret är att en utbildning är just en utbildning. Den är till för att öva, och för att lära sig. Även om D-uppsatsen ofta är det sista man gör innan examen, är den det första steget i en forskarutbildning. Man har aldrig gjort det förut. Självklart blir det fel. Och det måste vara ok. Men när skolorna direkt eller indirekt uppmanar studenterna att fixa press på uppsatserna, så blir det knasigt. Det är ytterst ovanligt att C- och D-uppsatser håller den nivå som krävs för att man ska kunna grunda en diskussion på dem. Däremot lär man sig massor när man skriver dem (vilket jag lär mig den hårda vägen just nu). Och de kan säkerligen ofta innehålla spår som kan vidareutvecklas i exempelvis en dokstorsavhandling. Men press innebär alltid granskning. Och det kan bli (som i exemplet ovan) mycket pinsamt för både studenter, handledare och institution.

Författarna till Uppsala-uppsatsen är MBA-studenter, och arbetar redan på olika företag. Det gör det säkert inte mer angenämt att få sitt namn publicerat i DNs ledare tillsammans med en sågning som heter duga. Men desto underligare är det att dessa vuxna och förhållandevis erfarna människor inte själva, om handledare och institution fallerar i sin uppgift, kunde se vad det skulle innebära att gå till pressen på akademiska grunder. Så jag säger: skriv uppsats så det ryker. Men var förbaskat säkra på er sak innan ni går till pressen.

(Det finns naturligtvis undantag till den här regeln. Ett sådant exempel är Laga Läckan av Lars Friberg och Erik Nilsson som lades fram på Handels för ett år sedan. Den är grym. Men det är ovanligt.)

Härmapor

På Resume.se har det varit full fart angående en annons ur Berghs alla hjärtans dag-kampanj (se mitt tidigare inlägg om det här.) Först gick Resumé ut och påpekade annonsens snarlihet med en australiensisk annons. Idag kom sedan en rättelse som fastslog att det inte kunde röra sig om ett plagiat, eftersom annonserna publicerades i stort sett samtidigt. Kommentarerna från läsarna har som vanligt inte varit nådiga.

Man kan anse vad man vill om att Resumé överhuvudtaget ägnar sig åt den här typen av journalistik. Själv tycker jag att "lika som bär"-konceptet passar mycket bra in i tidningens profil med vimmelbilder, utspel och dagböcker. En underhållningsskrift för reklambranschen, helt enkelt. Men diskussionen i just det här fallet dras med massor av konstigheter.

För det första; det rör sig inte om att Resumé har grävt fram något gammalt jobb ur en AD-aspirants mapp, utan det är faktiskt en publicerad kampanj som gick i Stockholms tunnelbana. Må vara att den är gjord av studenter, men vill Berghs skapa PR för skolan genom den här typen av uppdrag så får man nog tåla att bli granskad som vilken professionell reklambyrå som helst. Således ser jag inget fel i att påpeka problemet med plagiat i det här fallet. Om det nu hade varit sant. Men...

För det andra; plagiatdiskussionen är fullkomligt absurd. Att något är "gjort" är inte detsamma som plagiat. Alla som någonsin suttit i en arbetsgrupp på en reklambyrå eller för den delen kollar in en hel del reklam exempelvis på nätet, måste vara medveten om förekomsten av parallella idéer. Det är ytterst ovanligt att en reklamidé är så unik att man inte kan hitta en liknande lösning någon annan stans eller vid en annan tidpunkt. Det betyder inte att man har sett idén tidigare och plagierat den. Det betyder bara att man har kommit på samma sak.

Däremot kan det också betyda att idén inte är optimalt kopplad till avsändaren, utan mer en "reklamig" lösning som kräver en logga el. dyl. för att poängen ska hämtas hem. Och det är en varningsklocka.

Tillfälliga förbindelser

Kortis innan den livsviktiga säsongspremiären av Grey's Anatomy:

Jag gillar Brindfors Tillfälliga Förbindelser för NK väldigt mycket. Bilderna är så fina att man vill stanna upp på gatan och titta. Tanken är fin och vårig och förmedlas på ett trevligt sätt. Och så skakar hångelbilderna lite liv i gammalmodiga NK. Dessutom är det nya svarta kundkortet riktigt snyggt (nej, jag har det tyvärr inte). Bra jobb!

En förvirrad hjärna i en slutkörd kropp

Hej hej och förlåt förlåt. Mycket tid att jobba, lite tid att skriva. Min hjärna är för tillfället full, så om jag stoppar in något nytt försvinner något annat. Jobbar under dagen på en uppgradering av systemet. Så innan jag glömmer det:

The Planning Lab heter en ganska ny och mycket aktiv blogg/bloggare. Kolla in. Om ni gillar planning.se kommer ni garanterat att gilla det här också.

Jag tycker att det har hänt mycket på planningfronten bara det senaste halvåret. Man skulle nästan kunna dra det till att två skolor har formats: den stenekonomiska och den mer beteendevetenskapliga. Jag tror att det är bra för yrket att olika synsätt kommer fram. Däremot har jag, som ligger kanske allra längst ut på den stenekonomiska änden av skalan, lite svårt att fatta de som är på andra kanten. Kolla de här kommentarerna, till exempel. They lost me at ad-hocevolutionistisk. Måste läsa lite fler böcker. Alternativt äta middag med min Marknadsakademiskolade pojkvän någon dag. När jag hinner.

Träningsmotiverad

På gymmet idag blev jag hänsynslöst exponerad för Nike Womens senaste sport-bh på insidan av skåpsdörren. Jäklar vad Nikes reklam biter på mig! Fattar inte riktigt varför, men det finns inget som gör mig så träningssugen. Spana in kampanjen här och se om ni håller med. Kommer säkert att bli minst tre träningspass för mig den här veckan. Tänk vad lite tonade muskler och svett på bild kan göra för inspirationen!

Vill över huvud taget ge SATS en eloge för bra samarbeten med reklam inne på anläggningen. Annonser på väggarna funkar som inspiration och man får ofta give-aways som känns naturligt kopplade till träningssituationen (ok, Listerine har inget med träning att göra men har man en hurtig träningsdag kan man lika gärna skölja munnen också när man ändå är i farten). Min favorit är Uncle Bens snabb-micro-ris. Det smakar rätt illa, men tre minuter i micron är ungefär vad man står ut med att vänta efter ett hårt träningspass.

Jag hoppas bara att SATS kan dra in ännu mer reklam, så att de får råd att fräscha upp duscharna. Fram tills dess blir det hemmadusch för mig.

PS. Vi fick kanonbra feed-back från Brindfors och Folkoperan på vårt arbete. Elenor på Folkoperan bjuder oss till och med att se Mitt Hjärta Brister, dansteateroperan de kör just nu. Kul! Men det är lätt att jobba bra när uppgiften är kul.

Seg tablett i lyxförpackning

Har varit på väg att skriva om det här länge, men glömt bort det ständigt och jämt. Sedan några veckor tillbaka finns Läkerol Dark, en superlyxig halstablett. Fast Food Lovers gillar smaken men sågar konceptet. Jag har dessvärre inte smakat den själv, men när det gäller konceptet tror jag däremot att Läkerol har tänkt helt rätt.

För det första är det smart ur ett uppmärksamhetsperspektiv. Förpackningarna syns, och placeras dessutom på andra ställen än de vanliga halstabletterna. För det andra är det smart ur ett saliensperspektiv, eftersom Läkerol nu kan lägga ännu en association till sitt varumärke (lyx, fast jag hatar det ordet. Vill knappt ens skriva det. Urk.) För det tredje ger det en överraskningseffekt från ett varumärke som verkar tycka att nytänkande är att lansera en tablett som inte bara smakar lakrits, och inte bara viol, utan BÅDE OCH. Så som kommunikativ produkt finns det alltså i alla fall tre goda skäl för att lansera Läkerol Dark.

Dessutom tror jag att produkten faktiskt skulle kunna sälja. Folk röker mindre och mindre, men de flesta går runt med halstabletter eller tuggummi på sig. Och just de produkterna har mycket gemensamt med cigg; man konsumerar dem ute bland folk och man bjuder ofta på dem. Men medan cigarettmärkena har kämpat i hundra år för att säga något om den som röker just det märket, är halstabletterna förvånansvärt personlighetslösa. Hur är en Vicksmänniska eller en Extraperson? Det är högst oklart. Men genom att ladda dessa varumärken med betydelse skulle man kunna göra ett statement. Och då blir det riktigt intressant.

Däremot är jag rädd att just Läkerol Dark inte kommer att göra det jobbet. En anledning är den förvirrade prissättningen. Två för 25 på Pressbyrån är inte exklusivt, men sammanhanget gör det dyrt jämfört med andra produkter. Men den största anledningen är att Läkerol Dark inte har berättat något om sig själv. Och jag köper inte något om jag inte får en anledning. Dark är en perfekt produkt för att utnyttja handikappeffekten och göra riktigt dyr reklam. Men tills Läkerol fattar det, ger jag inte Dark mer än ett par månader.

Ett slag för valfriheten

Idag på tunnelbanan såg jag reklam för en vrålsmart produkt: ACO Vitamineral Pick & Mix. Det enda som inte är smart med den är det oändligt långa namnet. Detta eviga brandande. Varför inte Vitamix?

Nåja. ACO har kommit på att barn får i sig för lite vitaminer (läs pressmeddelandet här.) Vad göra? Jo, vitaminer med godissmak i lösvikt. Så enkelt att man måste fråga sig varför ingen har gjort det tidigare. Det enda problemet lär väl vara att få barnen att inte äta för många små piller.

Jag är ett stort fan av lösvikt. Det är bra på alla sätt. Det ger mer hyllutrymme. Det ger själva shoppingupplevelsen en ny dimension i väljandet. Det gör att man tycker lite mer om företaget bakom, eftersom de ger mig möjligheten att välja. Mina förslag på produkter som verkligen borde säljas i lösvikt:

- chips. Några naturella, några dill, några grill... och aldrig mer halva påsar som står och svampar i skafferiet.
- och alla andra snacks.
- mejeriprodukter. Så att man kan fylla på precis så mycket man behöver.
- smörgåspålägg. Tänk att kunna blanda skinka, leverpastej och prickig korv. Ett nytt pålägg varje morgon, utan att kylen blir full av paket!

Om någon på Estrella läser det här: Lösviktschips är högprioriterat. Jag, Emma och Anna gjorde en lanseringsplan redan förra våren, som bara ligger och väntar på att verkställas. Fast jag hade glömt bort det tills jag såg ACO Vitamineral Pick & Mix-reklamen. Hör av er om ni vill ha den.

Mått och mätningar i rymdvarelsernas värld

På senaste tiden tycker jag att SvD har gått från klarhet till klarhet. Deras reklambevakning med Hanna Dunér och Martin Jönsson i spetsen kanske inte är kvantfysik direkt, men lagom intressant för att lyfta fram kommunikationens vikt även till människor som sysslar med annat.

Imorse över te och knäckemackor fick jag exempelvis läsa om neromarketing. Höll på att sätta mackan i halsen. Va? Gör man reklam via folks nerver nu för tiden? Alternativt gör man reklam FÖR folks nerver? Det låter mycket sci-fi, på ett obehagligt sätt. Det visade sig dock att det inte handlar om att operera in chip i människors hjärnor, utan klassisk brainscanning för att mäta reklameffekter. Ibland får alla nya hypeord underliga konsekvenser. Varför kallar man en mätmetod för -marketing? Vill man att folk ska bli vettskrämda?

Hur som helst så kom man i artikeln fram till att genom att scanna hjärnan när människor exponeras för reklam så får man andra resultat än när folk svarar på frågor. Vilket ju inte är så konstigt. Så fort man ska sätta ord på något börjar man rationalisera. Sitter man dessutom i en fokusgrupp med ett gäng man inte känner, kickar alla möjliga konstiga system igång. Knappast några nyheter där. Jag tycker snarare att det är konstigt att man fortfarande sätter så mycket tilltro till fokusgrupper som undersökningsmetod. Malcolm Gladwell höll ett intressant föredrag om det på TED-koferensen härom året. Det handlar om att allt fokusgruppande i världen inte kan ta fram den perfekta tomatsåsen. Värt att tänka på.

Vad kommer då brainscanningen fram till? Inget nytt, men väl värt att poängtera: Reklam och varumärke påverkar människors uppfattning om hur en produkt smakar. Det starkaste och mest salienta varumärket uppfattas också som det godaste. Visst kan det vara så att en bra produkt ger ett starkt varumärke, men lika ofta är det tvärtom: Ett starkt varumärke ger en bra produkt. Och som vanligt kommer vi fram till slutsatsen: De flesta problem, som till exempel äcklig läsk. kan lösas med lite mer reklam.

När normala regler upphör att gälla är det Melodifestival

Så var det då Melodifestival igår igen. Jag kan inte låta bli att fascineras. Fyra miljoner svenskar bänkade, samtidigt, framför TV:n (känn på den, alla som tror att TiVo och liknande kommer att förändra TV-tittandet i grunden). Och den överlägsna vinnaren är en kille i bar överkropp och platåskor. Det är faktiskt rätt knasigt. Men roligt. Jag undrar vilket behov som Melodifestivalen egentligen tillfredsställer. Är det glamourbehovet? Freakshow-grejen? Skvalllerfrossan? Eller är det helt enkelt jätteskönt att nästan alla i hela Sverige under ett par veckor i trista senvintern har något gemensamt? Det är i alla fall därför jag kollar. Man blir helt enkelt off om man inte följer med i svängarna.

Däremot undrar jag vad det blev av ACNEs stora schlagerkampanj. Jag har inte sett något utom stripade bilar. Någon annan som vet?

PS. Jag tycker att Andreas Johnsson var mycket bättre än the Ark. Den var inte dålig heller, men de kan bättre. Och jag är hyfsat skadeglad över att Sanna Nielsens rip-off inte gick hem. Någon form av kretivitet bör man väl i alla fall visa. Vindmaskinen var helt enkelt för mycket.

Koka soppa på en loppa

Veckan från helvetet fick ett ganska trevligt slut i alla fall. Dagen började med att jag, tillsammans med min MCXL-klasskompis Kristina, för första gången fick ikläda mig rollen som reklamköpare (eller i alla fall beställare). Det var nämligen dags för Åkestam.Holst att presentera idéer för årets MCXL-kampanj. Det var en mycket speciell känsla. In i samma konf som så ofta förr, men istället för nervositet och fingrande på briefar och skisser fick man en kopp kaffe (från nya maskinen, se här.), och en egotripp. Inte helt fel. Jobbet såg dessutom fantastiskt bra ut och vi väntar med spänning på de färdiga skisserna nästa vecka. Sen blir det naturligvis officiell avtäckning både i skolan och på bloggen.

Sen kom den lättande nyheten att uppsatsen förhoppningsvis är på väg framåt igen. Inget är ännu klart, men jag kommer inte sätta pistolen i tinningen just den här helgen i alla fall.

Dagens fundering

Är inte den här ordväxlingen konstig?
SvD: Är det inte förvirrande för kunder och bransch att det finns två tävlingar med samma syfte?
Resumè: Jag tror att man ser oss som mer trovärdiga eftersom vi kan branschen.
(Från SvD Näringsliv idag)

Tycka vad man vill om Resumés trovärdighet, men hur man än vänder på steken så besvaras inte frågan. Och den är sannerligen befogad. Det är mycket förvirrande att det finns två Årets Byrå, som ger helt olika resultat. Extra så eftersom inte frågorna man har ställt publiceras. Och att Resumé kan branschen kvittar väl när det är kunderna som svarar på frågorna. Jag tror att de helt enkelt inte vet varför resultaten blir olika. Så då är det väl bara att gratta King till att de är Årets (andra) Byrå. Och hoppas att Resumé tar sitt förnuft till fånga nästa och skippar den här röran nästa år. Eller att de åtmindstone reder ut varför de ska röra till det igen.

Nu lägger jag ner och tar fredag. Ha en toppenhelg allihop!

Stödfunktioner

Igår bestämde mig för att jag var otroligt trött på att blogga och skulle lägga ner, i alla fall resten av veckan. Sen hände följande som tände min gnista:

På grund av interna problem hos kunden stängdes plötsligt den ena kampanjsajten ner. Och vi skulle börja samla data på måndag. Således står jag utan dataunderlag ca en vecka innan insamlingen ska vara klar. Panik.

Men då hände det. Reklambranschens gyllenen portar öppnade sig. Snälla ord. Leende människor. Och en rejäl djungeltelegraf. Nu känns det som att det är få som inte på något sätt har varit inblandade i att finna nya sajter till oss.

Än kan jag inte blåsa faran över, för ingenting är klart. Men jag kan säga att det känns bra mycket bättre än det gjorde klockan 11 idag. Jag ser fram emot att jobba i en bransch där människor osjälviskt hjälps åt när det gäller. Säga vad man vill om självcentrering och stureplanssyndrom. Ibland är det väldigt skönt när alla känner alla. Tack för hjälpen idag, alla! Och om någon mot förmodan inte har blivit kontaktad, men sitter på en kampanjsajt de vill ha undersökt, hör av er!

Virrdag

En lite lätt problematisk dag. Först jobb, sen projektarbete och sen kanske världens tråkigaste föreläsning. När man skriver uppsats på Handels måste man närvara vid 8 metodföreläsningar. Det vore ju inte så dumt, om de inte var så urbota dåliga. Istället för att prata metod känner alla lärare ett enormt behov av att förklara just sin syn på uppsatsskrivande och hur man ska göra. Inte heller det vore så dumt, om det nu inte var sa att alla säger emot varandra. Hela tiden.

Först kommer någon och pratar om vikten av att fokusera på frågeställningen. Sen kommer nästa och påpekar att man absolut inte ska hänga upp sig på frågeställningen, utan bara köra på. Den tredje poängterar hur viktigt det är att träffa sin handedare ofta i början. Den fjärde menarar att det inte är någon som helst idé att prata med sin handledare innan man har något konkret skrivet. Nåväl. Var jag inte nervös innan kursen är jag det i alla fall nu. Lösning: Lyssnar inte på föreläsningar. Och kör på och hoppas på det bästa.

Fick se en ganska rolig piratreklamfilm för iPhone idag. I alla fall är den rolig ur mitt övertrötta perspektiv.



Jag undrar om det finns någon i den uppkopplade delen av värlen som inte känner till iPhone vid det här laget? Och den finns inte ens. DET är varumärkesarbete, det. Och jag ser det som ett kvitto på att det funkar att släppa kontrollen över sitt varumärke en smula och låta det bli som det blir. Men att man samtidigt bör hålla ordentlig koll på det man kan kontrollera. User generated är inte user generated när företag betalar för att folk ska göra något. Då är det corporate generated. Fast med dåliga kreatörer.

Är du i ansiktsboken?

Lite lätt hjärnsmält efter ännu en dag i datasalen tampandes med Brindfors och Folkoperan. Det börjar likna något...

Jag har länge varit på väg att skriva om mitt nya knark, Facebook. Konceptet är enkelt: ett Lunarstorm för folk med en något högre ålder (på pappret i alla fall) och ett gäng akademiska poäng. Man kan ladda upp foton, söka kompisar, skriva meddelanden och annat brukligt på communities världen över. Således egentligen inget nytt under solen. Facebook har varit stormpopulärt på amerikanska och brittiska universitet i flera år. Däremot verkar det ha slagit i Sverige bara de senaste veckorna. Det är spännande.

Min egen första kontakt med Facebook var genom Filippa, som använde det för att hålla kontakten med sina kompisar efter sabbatsåret i St Andrews. Fast då fattade jag inte poängen. Sen damp ett mail från Rebecca ner i min inbox häromdagen. Hon ville bli min Facebook-kompis. Typ två sekunder senare var jag registrerad. Och såg att ALLA var där. Nu har jag lite över 50 kompisar (vilket är pinsamt lite. I Facebook är alla din vän) och lägger ner ohälsosamt mycket tid på att kolla och fixa med mina Facebookgrejer.

Som sagt, för två veckor sedan hade de flesta aldrig hört talas om Facebook. Idag hörde jag ordet nämnas i inte mindre än fyra olika konversationer på höravstånd i datasalen. Vad hände?

Mycket ligger naturligtvis i produkten. Den är supersmart. Man kan inte bli kompis med någon utan att båda godkänner det, vilket minskar risken för jobbigheter. Man kan "tagga" alla som är med på ett foto man lägger upp, så att man kan se en massa bilder på folk man är intresserad av. Man får en newsfeed på vad alla ens kompisar håller på med. Men viktigast av allt: Man kan se vilka kompisar ens egna kompisar har.

Malcolm Gladwell pratar i the Tipping Point om mavens, connectors och salespeople. De behövs alla för att en trend ska slå igenom. Jag undrar om inte succén i Facebook ligger i att den är sin egen connector (en connector är en person som känner många människor i olika grupper). Det gör tjänsten överlägsen exempelvis MSN Messenger när det gäller att sprida sig. Vissa människor på Facebook har över 500 kontakter, och alla de finns tillgängliga för mig att browsa. Och Sverige är inte större än att man inom ett tag har hittat de flesta från dagis, sommarjobbet och basketlaget. Och sagt hej för första gången på kanske 15 år.

Sen är frågan om drivkrafterna som gör Facebook så poppis. Att man vill hålla kontakt med sina vänner är inget nytt, men inte särskilt unikt. Att alla kan se vad man gör är dock helt klart en poäng. Att alla kan se vem jag känner likaså. Och att man kan tycka och tänka högt. Facebook är som en lightblogg med hård social kontroll.

Frågan är hur lång tid det tar innan någon fattar hur mycket pengar man kan tjäna på målgruppen unga akademiker, och Facebook blir så plottrigt att man inte orkar längre. Men tills dess; prova och säg hej till en dagiskompis!

Och en liten grej till bara...

Det här är hiskeligt roligt. Jag önskar att jag bara behövde göra reklam om självcentrerade reklamare till självcentrerade reklamare. Alla nojor är förlåtna när man gör något av dem. Kolla in kampanjen för Guldäggetts nomineringsvernissage här. Den här från Saatchi är min favorit (fast det syns lite dåligt här). Och till alla surkartar på resume.se: Guldäggvernissaget är till för folk i branschen. Så att göra reklam till folk i branschen är väl inte en helt dum idé. Dessutom uppmärksammar de flesta saker bättre om det känns personligt relevant, eller där man känner igen sig. Därav smart att lägga ut det på fler byråer, för att vara relevanta för fler människor. Så vill man få folk att gå på vernissagen, är det svårt att säga att man skulle kunna göra en mer strategiskt riktig kampanj än den här. Tycker jag. Dessutom är den rolig. Och ett gott skratt förlänger livet.

Bara skola

Äntligen hemma efter en lång dag med kulturrelaterat projektarbete i den kvävande datasal 4. Det märks att man går sista året nu. På en dag lyckades tre personer producera 17 sidor fungerande text. Inget tjafs,liksom. Nu korrläsning, komplettering och slutdiskussion. Sen klart. Arbetet utgår från den facila frågeställningen Varför gör Lowe Brindfors så bra reklam för Folkoperan? Vi är inte helt klara men har hittills kommit fram till följande:

1. Båda partnerna tjänar på samarbetet, så båda vill stanna kvar. Det gör att de anpassar sig till varandra.
2. Folkoperan har en affärsidé som går ut på att ta risker och vara nyskapande.
3. Folkoperan är ett litet företag med korta beslutsvägar.
4. På båda sidor finns rätt personer på rätt platser. Duktiga människor = bra reklam.

Sådärja. Ett litet recept för hur en liten kulturorganisation och en stor byrå får ihop det och lever lyckliga i alla sina dagar. Nästa uppgift tack.

En annan fantastisk sak som har hänt är att del 1 av Emmas och min stora uppsats nu är i produktion någonstans i webbvärlden (jag kan säkert inte säga var utan att paja den statistiska säkerheten). Där dammsuger vi besökare på en viss kampanjsajt på information, som sedan ska stötas och blötas tills vi vet ALLT om fenomenet kampanjsajter. Ska bli jättespännande. Martin Jönsson skrev om kampanjsajter i SvD igår. Hans resonemang är inte tokigt. Problemet är bara att inget av det är bevisat. Än. Där kommer vi in i bilden. Håll utkik här för senaste rapporterna om hur arbetet fortskrider.

Jag blev dock varnad innan vi satte igång för hur överjävligt det är att göra undersökningar på webben. Varenda mardröm har hittills blivit infriad, och vi är långt ifrån klara än. Jag säger så här: det finns snälla människor med makt och dumma människor med makt. Och så finns det webbyråer. Det kan inte vara hälsosamt att ha så många människors liv och psykiska stabilitet i sin hand.

Nu ska jag repetera min 107 Advanced Business English: The long presentation (är inte det en lite mosägelsefull titel på en uppgift?)I morgon klockan 8.15 står jag och håller en tio minuter lång påhittad presentation inför 15 totalt ointresserade människor. Tänk på mig då.

Helgbetraktelser

Håller precis på att avsluta en riktigt skön helg. I fredags släpade jag och Filippa oss iväg för att äntligen se The Queen. Vilken otroligt bra film! Gå och se innan det är för sent!

Efter filmen var Filippa trött och ville gå hem, och jag lyckades ta mig till en Marknadsakademien-Konstfack-KTH-förfest i Gamla Stan. Blev redan i hallen misstagen för att gå på Konstfack. Vad kan man säga? Hmm, nja, nästan... Fast jag tar det absolut som en komplimang. Handels är känt för många saker, men stilsäkerhet är inte en av dem. Så på en fredagkväll går jag gärna tillfälligt på Konstfack.

Efter en mycket trevlig förfest skulle vi till Beckmans, trodde vi. En milslång kö ändrade oss. Istället blev det shots och discodans på Grodan tills alldeles för sent. Fick en uppenbarelse om att Stockholm samtidigt är för stort och för litet. För stort, eftersom jag kan gå till ett ställe där alla ser ut som jag och är lika gamla och bara träffa en person jag känner. För litet, eftersom det inte bryts upp till den småstadskänsla som man får i riktiga storstäder, där man ändå känner alla eftersom alternativen är så många att man helt enkelt måste bestämma sig. En fredag i mars kan en 23-årig reklamaspirant gå till Riche, Sturehof, Grodan, Solidaritet, Spy Bar, East eller Olssons Video. För att bara nämna det som har gångavstånd hemifrån mig. Och då exkluderar man alla hemmafester och tillfälliga fester, som Beckmans. För mycket att välja på, helt enkelt.

På lördagen repade jag och Micke av samtliga utsällningar på Moderna Museet, eftersom jag ligger efter på min konstkurs. Vi stötte på mina föräldrar som oooade och aaahade över Rauchenberg. Jag och Micke förtod nog inte riktigt.Däremot skrattade vi hysteriskt åt avsnittet i Friends där Pheobe försöker skänka bort sin obehagliga tavla Gladys till Monica. Monica förklarar att hon gillar dem hon har bättre. Och Pheobe utbrister: But they don't have anything coming out of them! Det måste man ge Rauchenberg; det är mycket grejer som kommer ut ur dem.


Get enligt Rauchenberg

Däremot gillade jag verkligen sydafrikanen William Kentridge, som också separatutställer på Moderna just nu. Dockteatern Black Box var verkligen crossver. På ett bra sätt. Sen blev det familjemiddag på Teatergrillen. Ypperlig service och god mat. Jag gillar allt som brinner.

Helgens höjpunkt: Ballerinamuffins på ICA. Varför har det dröjt så länge innan Götebrogskex tar tag i sitt starkaste varumärke? Muffins känns som en fin mjukstart. Nu väntar jag bara på sockerkaka, kaffe och teservis i samma namn.



Helgens bottennapp: Katthår. Som icke djurvan är det ett helsike att städa efter en veckas kattinnehav. Allt är hårigt. Vi får tvätta samtliga tygdetaljer i lägenheten när hårbollen flyttar hem igen.

Systemfel

Det var ett tag sen. Jag har varit förvånansvärt lugn och balanserad på senaste tiden. Men för eller senare kommer det. Utbrottet.

Jag brukar vara en av dem som försvarar Systembolget lite grann i alla fall. Jag brukar droppa en snobbig kommentar i stil med: När jag bodde i Paris var det HOPPLÖST att hitta samma vin flera gånger. För det var det ju. Systemet skapar lite ordning i den alkoholrelaterade delen av min kaotiska tillvaro. Men.

Jag hade hört talas om det, men trodde att det var en urban legend. Så idag på lunchen fick jag uppleva situationen personligen. Mina damer och herrar; radioteatern Hur en Systemtant förstör en fredag.

Berättaren: Det är lunchtid en mulen fredag i mars. En mor i 50-årsåldern är på Systembolaget med sina två döttrar, 25 och 14 år gamla. De handlar till en stor fest. Under skratt och prat lastas flera vagnar med champagne, vin och öl upp på rullbandet. Det tar tid, men folk i kön har förståelse. Vad kul med 25-årsfest! Så ska sällskapet slutligen betala.

Systemtanten: Har ni leg?
Dotter 25: Javisst! (visar leg)
Mamman (skämtsamt): Absolut! (visar leg)
Systemtanten (utan att le det minsta till Dotter 14): Och du då?
Dotter 14: Ehhh...nej. Jag är 14 år.
Systemtant: Jaha. Då får ni inte handla.
Mamman: Men hon handlar ju inte. Hon ska hjälpa till att bära.
Systemtant: Alla som är med vid köpet måste visa leg.
Mamman: Men hon är min dotter. Hon är 14 år. Och hon handlar ju inte.
Systemtanten: Kan du bevisa att hon är din dotter?
Mamman: Hrrm, nej. Syns inte det? (Kön nickar instämmande)
Systemtant: Nej.
Mamman: Men 14-åringar går ju inte runt med leg på sig. Hon har inte ens ett leg. Hon har sitt pass hemma, det är allt.
Systemtant: Jaha, men om du inte kan bevisa att hon är din dotter så får ni inte handla.

Hur det gick? De fick inte handla. 10 minuters förlorad fredagstid för alla i kön. Hur lång tid det tog för familjen att göra om hela inköpet på ett annat Systembolag vet jag inte. För detta är knixet i situationen. De kommer knappast att blåsa av hela festen på grund av det här. Hade mamman tänkt fylla sin 14-åriga dotter med champangne på den andra dotterns 25-årsfest så gör hon det i alla fall. Vad jag vet så har langning inte med föräldraskap att göra. Att bevisa att tjejen var dottern hade väl inte ändrat situationen? Så varför varför varför kunde de inte bara få handla? Lagar är bra och är till för att följas. Men någonstans tar individens känsla för vettighet över. I det här fallet var den gränsen passerad för länge sen.

Sånt här gör mig arg. Och extra mycket så när det händer i en monopolaffär, där man inte kan börja gå till en konkurrent istället. Så jag ansluter mig till mina liberala vänners kör: Ner med Systemet!

Stulna drömmar

Ibland är livet jobbigt. Som när man går in på Ebba von Sydows blogg och hittar det här inlägget.
Den rosa är min absoluta favoritt-shirt (fast i svartvitt såklart). Jag har älskat den och burit den i flera månader, efter att ha jagat den ändå sedan jag såg den i Wham-videon till Wake me up before you go-go i höstas. Och nu detta. Bara för att man gillar Ebba behöver INTE det betyda att man vill att hon ska rekommendera ens favoritkläder till trendspanande 17-åringar i hela landet. Och dessutom är det dimmigt och smutsigt ute. Bläk.


Här dansar Ninas favoritt-shirt

Det nästan värsta som finns

Jag sa att jag var trött och inte skulle skriva mer idag. Men sen kom jag till en insikt som jag vill dela med mig av: Det finns nästan inget värre än när man håller med någon i sak, men personens argument är så uppåt väggarna att allt blir pannkaka. Framför allt inte när denna argumentation förs publikt i debattartikelsform. Man sitter vid köksbordet och skriker "NEJ!" men får den ena verbala smockan efter den andra. I dagens Resumé har Jonas Blomqvist på MEC MediaLab skrivit precis en sån artikel.

Jonas menar att det inte är reklamens fel att människor lever osunt. Det hävdas nämligen i en rapport (Söt reklam och feta ungar, kan laddas ner här) från Lunds Universitet. Jag har inte hunnit läsa rapporten själv, men kontentan verkar vara att barn bombarderas med reklam för ohälsosamma saker och sen gör de som reklamen säger.

Jag håller med Jonas i sak. Det är inte bara reklamens fel att folk beter sig som de gör. Men Jonas argument (uppställda i fin punktlista) är allt annat än klara.

Först påstår han att reklam kan påverka valet av varumärken inom en kategori, men inte få föräldrar att välja snabbmat framför hemlagat, eftersom det är en annan kategori. Jonas har inga referenser, och jag undrar sannerligen vad han bygger det konstaterandet på. Redan 1966 konstaterade smarthjärnan Theodor Levitt i sin artikel Marketing Myopia (Marknadsföringsnärsynthet) att den största risken man som marknadsförare kan ta är att bara jämföra inom sin egen kategori. Istället ska man se till det behov man fyller. Och såvitt jag vet har ingen forskning sedan dess kommit fram till att Mr Levitt hade fel, och att vi bara ska konkurrera inom vår egen kategori. Undrar hur Jonas förklarar framgången för evighetskampanjen Got Milk, som lyckosamt driver kategorin mjölk? Är det möjligt att få folk att dricka mjölk istället för läsk, men inte att äta snabbmat istället för hemlagat? I don't quite follow.

Sedan går Jonas över till att diskutera att reklam bara är det som har fjärde störst påverkan när vi köper dagligvaror (efter hyllplacering, pris och butiksaktiviteter). Det är också skumt, och utan referens. Enligt ganska basic kunskap inom konsumentbeteende ( tex. Hoyer 1984) så sker vardagsköp utan särskild kognitiv ansträngning. Det betyder visserligen att de faktorer Jonas räknar upp är avgörande för valet av varumärke - men också att vi är ungefär 99% blinda när vi går i en mataffär. De flesta produkter ser vi inte ens, eftersom vi på förhand har format en bild av vad vi ska köpa. Och den bilden är i högsta grad beroende av reklam, även om konusmenten inte själv är medveten om det.

Det tredje argumentet påpekar att tobaksreklam är helt verkningslös, eftersom Sverige har lika många tobaksbrukare som andra länder trots reklamförbud. (Igen ingen referens). Svårt att säg något där. Utom att jag inte tror att siffrorna håller för granskning.

Jonas rundar av: "...är reklamen blott en spegel som reflekterar samhället. Att beskylla reklamen för människors osunda vanor är därför som att beskylla termometern för den kalla temperaturen."

Stackars hans kunder. Om hans kommunikation inte åstadkommer mer än en nulägesrapport, skulle i alla fall jag byta byrå. Bra reklam ändrar beteenden. Så enkelt är det. Bra reklam får folk att dricka mjölk istället för sliskläsk. Den får folk att panta MEEERA istället för att skräpa ner. Eller att Runda Upp! och tänka på folk som har det mindre bra i jultider.

Självklart är vi fria människor. Övervikten i västvärlden är inte bara McDonald's fel. Reklam tvingar ingen. Men det vore lögn att säga att vi inte försöker. Därför är det larvigt att gömma sig bakom ett resonemang som går ut på att eftersom vi ändå inte kan påverka, så kan vi göra vad som helst. När jag bli stor ska jag bli världens bästa marknadskommunikatör. Och då är det min skyldighet att bara göra sådan reklam som är moraliskt och etisk försvarbar.

Mötesrace och plastkort

Är helt slutkörd efter en dag full av möten. Har blivit en smula blindare igen och har av misstag klivit i säkert 13 äckliga slaskvattenpölar på gatan. Först var jag, Liv och Albin på Folkoperan för att samla fakta till vårt projektarbete (som ska var klart om mindre än en vecka, så "projekt" kanske är ett stort ord). Där träffade vi Elenor som imponerade stort på oss på alla sätt. Vilken drömkund! Om alla reklamköpare vore som hon skulle nog ingen säga att reklamen var på väg att dö. Alla skulle stå framför brevlådan och hoppas hoppas hoppas på att ett DR skulle dimpa ner.

Sen hastade jag iväg på lunchmöte med eventbyrån Imagine som jag ska göra en liten (och ännu hemlig) grej för.

Sen var vi på Brindfors och träffade Jonas och Kalle för ännu lite mera Folkoperan. Det var grymt intressant att få insyn i ett projekt där kund och byrå är så synkade att de sitter och säger exakt samma saker. Ordagrant. Kanske lite tråkigt också. Det är roligare att analysera problem än success-stories.

Egentligen vill jag skriva om Micke Dahléns fantastiska APG-föreläsning i tisdags, men jag orkar inte. Det får bli imorgon. Däremot en mindre reflektion:

Igår var jag och Micke ute och åt middag på kvarterskrogen. Micke gick på toa. Jag lämnade mitt kort till servitören. Som utbrister: Ska jag ta ALLT på det??

Det hör till saken att det inte var någon mastodontmiddag direkt, en varmrätt och ett glas vin var. Och att det inte var första gången jag fick en sån kommentar. Men jag fattar inte riktigt. Vem som helst kan se att jag och Micke är ungefär lika gamla, och alltså borde befinna oss i liknande ekonomisk sits. Vi har typ samma raschliga klädstil. Vi åt och drack samma sak. Varför är det så oändligt konstigt att jag betalar?

Antingen är just den här servitören en riktig sexist. Eller så är han bara jättevan vid att killarna betalar. Vilket i sin tur betyder att en massa tjejer äter ute utan att betala. Eller betalar allt på ICA men låter killen flasha med kortet i baren.

Det kanske är en petitess, men jag tycker att sånt är viktigt. Jag måste få bjuda min pojkvän utan att hans manlighet blir hotad. Och han måste få bjuda mig utan att jag framstår som ett våp. Så ett litet upprop till alla tjejer: Bjud din kille på middag i helgen. Det förtjänar han. Man kan inte förvänta sig lika lön och sen inte vilja göra av med den.