Welcome to Peak Paradise

Åre är en rolig liten by i hjärtat av Jämtland. Den karaktäriseras av några olika saker. Den ligger vid foten av ett stort berg, och invid en fin sjö. Den invaderas av gymnasiekids lagom till nyår, som står och vevar med armarna på klubben Dippan. Människor som bor där har inte så mycket självdistans. Och varumärken behandlas helt olika än i resten av världen.

Det brukar sägas att det som veckoturist är omöjligt att avkoda Åre. Rätt och fel och inne och ute är så diskret men samtidigt så påtagligt att man som besökande Stockholmare blir helt matt. Jag visar ibland en mindre charmig sida när jag kommer på mig själv med att väsa Bär inte skidorna sådär! åt besökande vänner. Jag som brukar vara rätt avslappnad vill inte under några omständigheter bli sedd med en person som bär skidorna fel (till exempel med spetsarna bakåt). Det gör mig garanterat ocool.

I Åre finns en tidning (Magasin Åre) vars huvuduppgift är att informera besökande gäster om hur man bär skidor, beställer drinkar, parkerar bilen och annat som är annorlunda här än i resten av världen. Dessvärre verkar turisterna skita högaktningsfullt i att läsa råden, medan mer bofasta människor diskuterar dem hejvilt. Inte ska man väl bära skidorna på högkant? Är det en ironisk luring ifall någon veckoturist skulle läsa tidningen och ta till sig råden? (Svaret fick jag när jag såg Snowroller häromdagen: På 80-talet var det coolt att bära skidorna på högkant.)

Men mest intressant med Åre är varken kösystem eller pjäxknäppning. Det är varumärkena. Dahlén brukar säga att 99% av alla människor tar emot prat om varumärken. I Åre skulle jag vilja tillägga att 99% av all total kommunikation handlar om varumärken. De säger allt om vem man är, hur och varför. Några exempel:

Åres öl: Carlsberg
Åres läsk: Coca-Cola (absolut inte light!)
Åres cider: Nik's päron
Åres mössa: Kaki
Åres bilmärke: Jeep (fast Audi toksponsrar)
Åres gympasko: Converse
Åres klädmärke: Peak Performance

Det sistnämnda har en alldeles särskild ställning. I Åre är Peak=gud. I jämförelse känns både Coca-Cola och iPod ganska skakiga. Det är helt ok (för att inte säga förväntat) att bära tröja, jacka, byxor och goggles med tydliga loggor från detta varumärke. Peak är Åres private label. Allt de gör är bra och allt annat är konstigt.

Jag skulle kunna lägga massor av tid på att analysera varför (men lokal produktutveckling, Åreprofiler på ledningsposter och en flagship store mitt på torget bidrar säkert), men det orkar jag inte. Så jag nöjer mig med att ge ett universellt råd: Vill du passa in i Åre, bär Peak Performance. Vill du sticka ut, bär det inte. Vill du verka som att du kommit fel på vägen till Sälen, bär Everest-kopiorna av nämnda Peakkläder.

Nu ska jag gå och förbereda lite inför nyårsfirandet på Peaks nya kontor. Iklädd Peaktröja, Peaklångkalsonger och Peakstrumpor. Gott nytt år om vi inte hörs innan dess!

Att du läser det här inlägget gläder verkligen Nina i Åre

Nu har jag officiellt hamnat i Årekoma. Dagarna går och jag har hur mycket tid som helst, men får inget gjort. Skönt att veta att även en stirrig person som jag har lite "det löser sig" i mig. Sen senaste har det hänt en del:

1. Julafton. Mycket trevligt. Bland toppklapparna fanns nya skidbyxor och två fina tröjor från Zadig & Voltaire. Mamma fick ett fotspa av lillebror som jag självklart måste låna. Nån dag.

2. Jag har blivit sjuk. Riktig bondförkylning med feber, halsont och snuva. Den kommer alltid till jul, som ett brev på posten. Därför har de senaste två dagarna inte alls ägnats åt skidåkning. Istället har jag sett sju avsnitt av Desperate Housewives, fyra av Rome, samt blvit helt uppslukad av Stieg Larssons "Män som hatar kvinnor". Riktigt old school jullov, helt enkelt.

3. Det regnar fortfarande och är plusgrader=ingen snö. Jag hoppas att alla i Stockholm/Thailand är riktigt skadeglada, så att åtmindstone någon får ut något av det här skitvädret.

Nu till dagens marknadsföringsgrej. Igår när jag slet upp julklappsboxen Rome så läg däri ett litet handskrivet brev. Det var undertecknat Felix Herngren och vi som jobbar med film. Brevet (med grym copy) tackade mig som köper film för att jag hjälper till att finansiera nya filmer. Äntligen!

Jag tror mycket på såna här grepp. Det är alltid enklare att berömma folk som gör rätt än att skälla på folk som gör fel. Det är ju knappast hokus pokus, klart att man lyssnar mer när någon är snäll än när någon skäller. Lite som att man ser negativa budskap som något som rör kollektivet medan positiva budskap rör mig.

Ibland är det slöseri att kommunicera med lojala kunder (eller folk som gör rätt, i det här fallet), men just i filmsituationen behövs det verkligen. Beteendet är föränderligt och bytesbarriärerna låga. Ska man fortsätta betala för grejer krävs tydliga incitament. Som att boxen är snygg. Eller att man får en klapp på axeln.

Det är därför som jag, om jag vore statsminister för en dag, skulle införa en ändring i deklarationen. Samtidigt som den skickas ut, vill jag lägga i ett litet brev. Brevet tackar mottagaren för hans eller hennes bidrag till samhället under det gångna året. Typ:

Hej Nina. Under 2006 har du betalat 30 000 kronor i skatt. Det har räckt till 275 skolmåltider och ett extra hemtjänstbesök i veckan för Ines Persson i Bredäng. Bra jobbat!

Då skulle det helt enkelt bli väldigt mycket roligare att betala skatt. Eller att betala 500 spänn för en DVD-box som jag kunde ha laddat ner gratis.

Why does it always rain on me?

Länge sen, jag vet. Men jag har massor av bra ursäkter. Som att Blogger inte har fungerat. Som att jag har haft massor att göra. Eller som att det faktiskt är JULLOV!!! Så himla skönt. Inläggen kan därför bli lite sporadiska även framöver, men jag ska göra så gott jag kan.

Dessvärre sitter jag just nu i ett spöregnande och halvstormande Åre. Snön bokstavligt talat rinner bort. Jag blir nästan gråtfärdig. Åkte tre åk idag innan vi gav upp. Och temperaturen är så nära noll att det nästan är outhärdligt. Två grader kallare så hade det spösnöat istället. Förbaskat.

Därför pratar naturligtvis alla om vädret, och det blir ännu deppigare. Hittills har ju snön alltid kommit, även om det har sett mörkt ut. Men hur var det vintern 1971? Och är det västhuseffekten som slutligen har slagit igenom, eller har vi bara otur? Jag försöker driva en kampanj för byte av samtalsämne, men tyvärr går det inte så bra.

Något som däremot har varit bra är mycket av årets julreklam. Min topplista består av Canal + otroligt snygga prinatar för kampen mellan sport och film. De är så snygga att det är en glädje att åka tunnelbana (kan tyvärr inte länka pga Mac-situationen, men kolla Kampanjer på G hos Resumé.). Sidan 3-annonsen för Vingflex rymdresa är också helt underbar. Optimalt användande av kommunikativ produkt, någon?

Sådär, nu blev jag lite gladare. Och så kom en till störtskur. Dags att gå.

Konstig kontext

Med risk för att verka lika tjatig som en papegoja, här är en intressant grej som dök upp på Reklamfeber idag. Jag älskar ju att jobba med kontexteffekter, och här är en helt omedveten men väldigt rolig sådan. Frågan är vem som förlorar mest? Mina pengar är på de svältande barnen. Kanske för att jag har blir sjukt irriterad varenda gång jag ser den. Så mycket mediepengar, så viktigt budskap, och en så kackig annons! Usch. Första gången jag såg den trodde jag att den var ett skämt.

Eftersom man alltid står sig själv närmast tror jag att de flesta bara screenar bort de svältande barnen. Framförallt när McDo är så mycket mer färgglad. Mer komplicerade än så är vi i regel inte.

Men det skummaste av allt är kommentarerna till inlägget på Reklamfeber. Tror folk på allvar att det är en medveten placering? Från vem i sådana fall? Och med vilket mål? Att folk ska skicka sina McDonaldspengar till Afrika? Och den stora frågan:Har kommentatörerna någonsin träffat en mediebyrå? Den dagen sådana saker som sammanhang och omgivning når in på mediebyråernas kontor, då kanske jag funderar på att börja jobba på ett.

(Dessutom skulle en medveten placering kräva att båda företagen låg hos samma mediebyrå, som aktivt valde att sänka den ena för att haussa den andra. Inte så troligt kanske. Folk är verkligen dumma ibland.)

Ibland låter jag obehagligt lik Researcher. Lovar att bättre mig. Nästa inlägg ska handla om något roligt, jag lovar.

Dagens humor

Skulle titta in en snabbis på Garbergs idag, men det blev som vanligt en heldag. De flesta hade repat sig hjälpligt från festen, som var dagens samtalsämne. Sen träffade jag Emma för att kicka igång arbetet med vår uppsats som ska skrivas i vår. Jag tror att det kommer att bli toppen. Vi har redan massor av uppslag och idéer. Nu ska vi bara göra det också. Nåja.

Dagens humor finns här. Ladda upp en bild på dig själv och vips är du en dansande tomtenisse. Min kollega David började trenden som spred sig som en löpeld över kontoret. Snart är det jul, för tusan!

Com Hem får sällskap

Utbrott igen! Läste här i veckan en annons från Posten på sidan 3 i valfri morgontidning. Den schyssta copyn uppmanade mig att beställa julklapparna på nätet och få dem säkert och snabbt levererade. Super! tänkte jag och gick aningslöst in på CDON och beställde. Fick någon dag senare en avi om att paketet var levererat till mitt uthämtningsställe.

Det här med uthämtningsställe är ju en grej i sig. Jag bor mitt i Stockholms innestad. Konsum på Sibyllegatan (3 min promenad) har postservice. Ändå måste jag knalla enda bort till ICA Banér (10 min promenad åt ett håll man aldrig går åt)för att hämta paket. Jag kanske är lat, men det är otroligt irriterande. Men det är inte dagens utbrott.

Så idag (observera: sista söndagen innan julafton kl. 12.08) tar jag då med min avi och går mina tio minuter åt helt fel håll. Kommer fram. Och det är stängt! Det förbannade jäkla utlämningsstället är stängt! Bara en timme tidigare kände jag och Micke oss som värsta panchisarna när vi stod utanför NK och glodde en timme innan de öppnade. Söndagen före jul!!! "Vi borde ha kollat i tidningen" muttrade Micke medan vi gick hemåt igen.

Problemet med Post-situationen var att jag hade kollat i tidningen. Jag minns sista copyraden klart som korvspad: Vi har öppet när du har tid. Jag minns den eftersom jag tyckte att den var himla bra. Och nu orsakade samma rad ett vredesutbrott med tillhörande vrål, hopp och armviftning mitt på Banérgatan.

Jag har tid på söndagen innan julafton klockan 12.20. En inte helt konstig tidpunkt att ha tid på, så att säga. Jag jobbar och pluggar på vardagarna. Stället stänger klockan 18 varje vardag. Inte en chans att jag hinner dit innan dess. Så nu är jag i ett dilemma. Och det ironiska är att mottagaren av paketet som hålls gisslan på Banérgatan mycket sannolikt är författare till, eller åtmindstone inspektor av, den utbrottsutlösande copyraden.

Slutsats? Ja, igen då: Om ett företag beter sig dumt blir man (jag) sur. Om ett företag beter sig dumt och i reklamen har lovat att inte bete sig så, blir man (jag) tokförbannad. Jag kallar det klisterreklam: ett budskap som klistras på en underliggande organisation som inte lever upp till kraven. Förr eller senare faller det igenom. Bu för sån reklam!

48 h

Nu har nedräkningen börjat: Om bara tre månader är det dags för reklamtävlingen 48 timmar. Deras hemsida ligger uppe nu, med ny logga och allt. Jag rekommenderar alla som känner sig som studenter inom strategi, copy eller AD att anmäla sig bums. Håll dessutom utkik i reklamtiningarna efter styrelsens extremt snygga och talangfulla ordförande. Han kommer att bli en strålande projektledare någon dag.

MCXL Awards 2006

När jag hade tagit mig igenom fredagen på tre timmars sömn och oändliga mängder Cola Light var det bara att hoppa i feststassen igen för att köra järnet på sista kvällen med XL-gänget.

Martin, Axel och sidekicks hade ordnat en härlig Lidl-baserad tacobuffé i vårt klassrum, som avnjöts i samband med prisutdelningen. Jag lyckades kamma hem två mycket ärofyllda priser: Mest Reklamklädda (pris: en hundkorv) och MCXLs Drottning (pris: wettextrasor och en chokladtomte). Det senare resulterade i en Marie Antoinette-inspirerad styrdans tillsammans med Axel (MCXLs Kung) till tonerna av vår klasslåt Patience med Take That.

Dessutom blev jag nominerad i kategorierna Bästa Citat och MCXLs Saddam Hussein, där jag dessvärre brädades av Tanken respektive Martin. En lyckad kväll för min del, således.

När vi hade spårat ur totalt, dansat på bordet och sprutat ner varandra med vatten och Lidl-sprite gick vi ut till Olssons Video. På vägen hamnade jag i en lång diskussion med Jenny som bestämt ville gå ut iklädd klassens kreativitetshatt (en leopardmönstrad gycklarmössa). Jag är rädd att hon tog det där med levande varumärken lite väl långt.

På Olssons var Nisses chef med och bjöd hela klassen på champagne. Tyvärr var det spiken i kistan för mig, som fick knöla in mig själv i en taxi och låg till sängs vid ett. Jag kommer att sakna den här klassen något otroligt!

Garbergs julfest

I torsdags var det äntligen dags för mitt livs första jobbjulfest. Ett stort och glatt gäng från Garbergs annonsbyrå bussades till Skebo Herrgård (har ingen som helst aning om var det låg, så mörkt var det)för att vara fulla tillsammans i drygt tolv timmar. Det gick utmärkt. Redan vid tretiden poppades mousserande vin på bussen, följt av några öl. Följt av mer öl och vin i "relaxen" (en sjukt varm pool på typ 2X6 meter.). Följt av champagne i baren, följt av snaps, julöl och rödvin till maten (som var fantastisk.) Följt av ett dussin vodka cranberry följt av (när baren stängde vid tre) självservering av ännu mera vin. Jag mådde alldeles utmärkt på fredagen.

Slutsats 1: Min observation från Åkestam.Holsts sommarfest bekräftades: Reklamare är svältfödda på schlager. Min teori är att folk till vardags måste anstränga sig så mycket för att vara coola och lyssna på progressive house att de dämmer upp ett enormt behov av mainstreammusik. Efter några glas släpper alla hämningar. Dagen efter smyger alla runt med skrämda blickar och hoppas att ingen minns deras solodans till Fångad av en stormvind.

Slutsats 2: Garbergs är det mest musikaliska gäng jag någonsin festat med. Här kommer ett utdrag från de snapsvisor som sjöngs (spontant) under middagen:

Copyskråets kärlekssång
Mel: Säg det i toner

Säg det i brödtext
Och inte i bild
För bilder kan lätt bli så hårda

Hej Copygubbar
Mel: hej tomtegubbar

Hej copygubbar slå i glasen och låt oss AD:ar vara
Hej copygubbar slå i glasen och låt oss AD:ar vara
En liten tid, vi leva här, med mycket brödtext och stort besvär
Hej copygubbar slå i glasen och låt oss AD:ar vara

Produktionsledarmarsch
Mel: Efter plugget
Du, utan tidplan, det fixar sig alltid
Du, utan tidplan, det löser sig nog
Du, utan tiplan, ta en dag i taget
Du, jag brukar ha tur

Enkel strategimelodi
Mel: Satellit

Som en strategi, strategi, åh åh åh
Som en strategi högt upp i det blå
(upprepas tills alla tröttnar)


Projektledarlöftet
Mel: I ett hus vid skogens slut

Vid rum vid konfens slut, liten copy tittar ut
AD:n skuttar fram så fort, knackar på dess port
Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig,
annars mördar Cilla mig
Kom nu du i konfen in, räck mig handen din

Nästa gång måste jag leverera en plannerlåt som är mycket bättre.

Paustrudelutt

Nu är det snart dags att gå hem från jobbet. De närmsta två dygnen ska jag hålla tre presentationer, åka på julfest med övernattning, gå på klassfest, ha kvartsamtal och lämna in en hemtenta. Så det blir tyvärr inga blogginlägg på några dagar. Vi hörs på jullovet!

Brindfors visar framfötterna

Kalle W måste ha gjort bra ifrån sig under sin praktik. Nu lanserar nämligen Lowe Brindfors ett traineeprogram där 3-5 nyexade höskolestudenter under nästa år får chansen att drillas hos såväl byrå som kund. Dessa traineer blir förhoppningsvis nästa generations projektledare/byråledare/kreatörer. Björn Larsson tror att de kommer hitta kanditater på högskolor med kvalificerade utbildningar i marknadskommunikation (kanske som MCXL, vad vet jag).

Vilket fantastiskt bra initiativ! Vi ekonomreklamare är ju än så länge rätt ovanliga och lite konstiga i branschen, och nu får man ett ypperligt tillfälle att visa vad det handlar om. Traineetanken är ju dessutom bra för byrån, som inte blir bundna på något sätt men kan plocka ut de bästa efter programmet. Go Lowe go!

Nu väntar vi bara på att traditionen med obetald praktik som enda vägen till jobb avskaffas...

Anna Q gillade min filmidé!

Nu är det nästan helt över. Idag mötte vi först Acne Creative och sedan Forsman&Bodenfors för varsin riktig omgång.

Acne gav kanske terminens roligaste case; Melodifestivalen. Dessvärre verkade de inte så pigga på min grupps idéer. Vi fick en motivering på ca fyra minuter om varför vår idé kanske var den sämsta någonsin. Alltså måste jag ju dra den här.

Insikt: Melodifestivalen är ett välkänt och omtyckt, men väldigt snällt och förutsägbart varumärke. Den störst risken är att folk helt enkelt tröttnar.

Lösning: Få folk att ta ställning, röra om i grytan och framförallt: Få alla som latent gillar festivalen att ta den i försvar.

Alltså: Lägg hela jäkla marknadsföringsbudgeten på att mobilisera ett gäng kända och okända feminister till att sammansluta sig i FMM, Feminister mot Melodifestivalen. Gruppen gör debattartiklar, torgmöten, delar ut flyers och demonstrerar mot festivalens objektifiering av kvinnor. Bland gruppens förslag finns bland annat kvotering av jurys, låtskrivare och artister, samt regler för klädsel och exponering av kvinnokroppen. Ju mer högljutt, desto bättre.

Och då: Kommer nästan alla att tycka att de är idioter, och ta Melodifestivalen i försvar. Herregud, det är ju kul! Plötsligt blir det ett ställningstagande att titta på festivalen (mot feministgalningarna) och vi uppehåller intresset ett tag till.

Såhär är det att gå XL. Vi är lite konstiga i vissas ögon, så det kräver ganska tjock hud.

Sen körde vi på med F&B där vi bland annat fick träffa den berömda copyn Anna Qvennerstedt. De skötte sig exemplariskt, precis som alla hade förväntat sig. Ingen bakgrund, kort brief (Statoil), engagerad stämning och massor av bra feedback. Och Anna sa att hon särskilt tyckte om vår reklamfilmsidé. Man blir så stolt att man nästan spricker...

Nätan bäst av allt tycker jag var Annas svar på frågan: Vad är den egenskap som gör er unika jämfört med andra reklambyråer? Då sa hon: Det är att vi jobbar så jäkla flitigt. Och det är säkert sant, och gäller kanske för fler byråer. Men i svadan av byråsnack, var det ett väldigt unikt och kreativt svar.

Anna har svarat!

Imorse fick jag svar på mitt brev till Anna Serner. Det var helt ok. Hon menade inte illa, det hela var ett skämt som gick fel och hon lovar att tänka sig för i fortsättningen. Bra. Nu gräver vi ner den stridsyxan tillsvidare.

Jag är ett grönt gift utan pokerfejs

Dagen började med ett improviserat men efterlängtat seminarium i presentationsteknik. Halva klassen släpade sig upp i ottan för att reda ut sina ticks och kosntigheter. Jag fick reda på att jag har världens sämsta pokerfejs. Det visste jag redan, men att det var så allvarligt att jag ser ut som att jag vill mörda mina medpresentatörer, det var en nyhet. Nu har jag fem chanser den här veckan att rätta till mitt problem (tur att XL är en rätt presentationsintensiv kurs.)Bra att någon vågar säga till i alla fall.

Sen passade vår grupp på att göra en portföljanalys av oss själva. Jag fick reda på att om jag vore en starksprit skulle jag vara Absinth. Nisse blev Fernet, Catharina Bacardi Razz och Robin den polska kanelsmakande vodkan Zubrowka. Sen bestämde vi oss för att vår portfölj är för stor och att antingen jag eller Nisse måste säljas, eftersom vi flankar åt samma håll. En mycket givande övning, allt som allt.

Dagens visdom handlar om PR och reklam och spelet där emellan. I vanliga fall brukar man säga att PR är ett sätt att sälja in reklamen. Men är det inte ännu bättre att göra tvärtom, och låta reklamen generera PR? Stina Honkamaa kallar det "storyselling" och Dahlén kallar det något annat, men jag tycker i alla fall att det är en trevlig idé: Att skapa reklam med ett så stort värde att folk vill höra om den och prata om den. Redan innan den kommer.

Några exempel på den här typen av PR-skapande reklam är Audi i skidbacken (bilen åker upp på riktigt!!), Sony Bravia (det tog tio dagar att städa upp efter färgexplosionen!!) eller Smirnoffs återintåg som produktplacerare i senaste Bondfilmen (beror det på att Brosnan var för gammal??). Bara genom att haka på en historia till filmen/aktiviteten ökar man engagemanget och framför allt viljan att se reklamen, som en kul grej. Bra att ha i minnet när TiVo träder in på den svenska marknaden.

Nu är den klar!

Efter tre dagars slit kan jag äntligen förklara min hemtenta färdig. Så väldigt skönt. Nu ska jag bara smöra mig in i ateljen på jobbet så att jag kan göra den riktigt fin och julig också innan inlämning.

Nu är det officiellt bara en vecka kvar på XL. Tre uppgifter kvar att göra, och sen är det slut. Känns helt sjukt. Axel och Martin ska ordna en grandios MCXL-gala på fredag. Det blir en korsning mellan Oscarsgala och hemmafest, har de lovat. Hela veckan kommer, om jag känner min klass rätt, vikas till att rösta fram Årets Kampanj och Most likely to take over the World. Ska bli väldigt kul. Lite synd dock att Garbergs julfest ligger dagen innan. Jag är inte bäst på att festa två dagar i rad. Men måste man så måste man...

Är det bara jag som har problem med julstämningen? Har inte druckit någon glögg, skaffat någon adventskalender, bakat pepparkakor eller nåt sånt juligt. Jag kommer för evigt minnas Micael Dahlén som Docenten som Stal Julen.
Eller så är det snöns fel. Det var först idag som jag insåg att det inte bara är i Stockholm det fattas snö. Min vita jul i Åre är hotad! Panik! Tänk om i år blir första gången någonsin som man inte kan åka skidor på julafton? Ve och fasa! Nu ska jag be kvällsbön varenda kväll fram till jul. Och varenda gång klockan är 11:11 eller 22:22 eller 00:00 ska jag ta på något rött (minns ni den från högstadiet?) och be att temperaturen drar ner under nollan.

Jag hatar att vara osams med vädret. Det finns inte så mycket att göra åt det, liksom.

Visa mig din System-påse och jag ska säga vem du är

Nu har jag precis varit på Systemet. Älskar att gå dit på fredagseftermiddagar. Finns inget bättre tillfälle att studera varumärkens betydelse.
Det spelar ingen roll var man är; det folk handlar på Systemet är väldigt föutsägbart. Där finns de grå små tanterna med halvtorrt billigt vitt vin, de unga killarna med hela flak Sofiero, kostymnissarna med några flaskor Cotes-du-Rhone och en Moët, och gubben med skinnpaj som handlar nägra x-tra starka öl och en halv Jägermeister. I love it!

Och mest intressant av allt är att reklamen för alkoholhaltig dryck är så begränsad i Sverige. Ändå brandar folk sig något enormt med det de dricker. Det tyder såklart på att det är mycket mer än reklam som kommunicerar vad ett varumärke är. Det tyder också på att vi är helt irrationella i vårt val av alkoholhaltig dryck. Prova själv att spana nästa gång du är på Systemet; man blir nästan aldrig förvånad över vad folk köper!

Nästa steg är att analysera folk utifrån deras barskåp. Ni som inte känner mig personligen kan försöka dra slutsatser utifrån detta:

1 flaska Corvina Veronese (rött, 87 kr)
1 flaska champagne (okänt märke)
8 burkar Carlsberg Export
1,5 flaskor illgrön insmugglad Absinth
Smirnoff vodka
Apple Sourz
Zubrowka (polsk kanelvodka)
Cointreau
vit Bacardi
Gordon's Dry Gin (oöppnad)
Ful-tequila och någon kroatisk mörk rom
Blossa Starkvinsglögg

Det här är vad som finns i mitt barskåp just nu. Vad säger det om mig? Vem har brandat mig och hur? Och viktigast av allt: Vad ska jag välja som fredagsdrink?

Kampanj mot konstiga kampanjsajter

Idag är det fredag, fast det känns inte så. Kan bero på att den här helgen ska jag verkligen ta tag i hemtentan. Och för att vi ska hålla en presentation om 25 minuter, som känns sådär. Men ändå.

Dagens tanke rör kampanjsajter. Sajterna görs, belönas i tävlingar och höjs till skyarna i allmänhet. Är det bara jag som inte fattar poängen?

Var häromdagen inne på Coops sajt uppdatera julbordet. Den är ju snygg och så. Men tillför den verkligen något? För mig tog det bara en massa tid att ladda de olika delarna, och det enda som hände var att det kom in folk och rykte undan en duk. Och sen fick jag reda på att jag skulle ha hoummus på julbordet. Tjena.

Problemen med kampanjsajter är flera:

För et första; marknadsföringen av dem är oftast bristfällig (undantaget IKEAs Drömkök). Slinker jag in på någon av dem, är det oftast via en reklamblogg. Coops sajt kan man knappt ens googla fram.

För det andra; orkar någon ta sig runt i alla olika delar av sajten? Laddningstiderna är oftast alldeles för långa, och man ger upp halvvägs. Och hur kul tycker vuxna människor att det är att klicka på saker för att få dem att röra sig?

För det tredje; om man nu har hittat sajten och lyckats ta sig igenom den, bygger det varumärket eller driver någon form av försäljning? Ofta är kampanjsajterna (som i Coops fall) så långt ifrån huvudvarumärket att den skulle kunna vara från vilken konkurrent som helst.

Många frågor och inga svar. Om någon har mer info, hör av er! Annars; skriv en uppsats och ta reda på det!

ps. Tack för alla komplimanger angående mitt brev till Anna Serner. Jag vill gärna skicka det till henne, men hittar inte hennes mailadress. Någon som vet var man kan nå henne?

Fight!

Yes! Äntligen lite debatt i MCXL-klassen! När jag kollade mailen nu var boxen full av anglagelser till höger och vänster. Är vi för galna? För PK? För tramsiga? Eller rent av för trista? Och vad är egentligen en genomtänkt idé?

Det hela började med att Jenny var arg över några varumärkesmantran som skrevs i en uppgift förra veckan, eftersom hon tyckte de var kränkande. Och det får man såklart tycka. Själv tyckte jag mest att de var barnsliga, men låt gå. Detta skrev hon i ett mail till hela klassen. Oooops.

När man är en grupp på 20 personer som umgås dygnet runt kommer man inte undan med "vissa gör" och "utvecklingen är". Alla vet vem man pratar om. Och då är det hundra gånger bättre att ta diskussionen med dem personen direkt. Men när nu diskussionen ändå har blivit som den har blivit, kan jag lika gärna skriva lite här. För XL-klassen är uppenbarligen inte perfekt, även om vi klarade en hel termin minus en vecka utan att ryka ihop.

Personligen skäms jag ofta över min klass. Ibland över mig själv. Och det är alltid av samma anledning; när vi presenterar självklara floskler. Jag ser mycket hellre att David föreslår Önos att göra en dildo i form av en gurka, än att någon tipsar om att använda Ebba von Sydow för att lansera en modeprodukt (enledningen till att jag inte nämner namn här är bara att nästan alla har gjort det). För det enda vi kan bidra med till omvärlden är att föreslå saker de själva inte hade tänkt på. Då kan man förkasta eller ta in, men om vi säger det självklara kan vi lika gärna lägga ner utbildningen och börja jobba på P&G istället.

Öppet brev till Anna Serner

Hej Anna!

Jag heter Nina och är utbildad marknadskomminkatör från Handels. Just nu jobbar jag deltid som planner på Garbergs medan jag tar mina sista poäng.

Häromdagen lyckades jag lägga vantarna på din bok "Roffe och andra kvinnliga förebilder" när Reklamförbundet rensade sitt lager. Självklart sträckläste jag den. Jag tycker att det är väldigt intressant att höra hur andra har och har haft det i branschen, och jag fick reda på av texten på baksidan att just kvinnornas underrpresentation i de kreativa leden är en fråga som ligger dig varmt om hjärtat. Nu känner jag att det minsta jag kan göra är att ge dig lite feedback i din roll som kvinnlig förebild i branschen.

Vi har bara träffats en gång; det var nere i Cannes i somras. Min dåvarande chef introducerade oss, och jag hann inte ens säga mitt namn innan du avfärdade mig med att jag inte befann mig där på egna meriter. Inte alls olikt citaten från "Roffe" i boken, faktiskt. Ordet du använde? Nepotism.

Jag kanske har fel, men jag tycker att det är lika fel att utvärdera en människa utifrån deras familjeband som utifrån deras kön. Båda säger mycket lite om personlighet, kompetens och anledning till att man befinner sig på en viss plats.

Visst var det min pappa som introducerade oss. Och visst har mitt släktskap med honom gett mig massor av fördelar när jag försöker ta mig in i reklambranschen; framför allt i form av kontakter. Men är inte det bara vad män har gjort för varandra i alla tider, om man ska tro den bild som framkommer i din bok? Att min pappa ger mig alla chanser han kan, och släpper in mig i sitt "manliga nätverk" trots att jag är tjej, tycker jag bara är hedervärt.

Jag tycker att det var tråkigt att som 22-årig tjej med stora ambitioner omedelbart bli avsnoppad av en av branschens mäktigaste kvinnor. Där gjorde du ett rätt dåligt jobb som förebild, kvinnlig eller ej. Med makt kommer ansvar, oavsett kön. Nu tänker jag såklart inte låta sådana som du stoppa mig från en kul och intressant karriär. Jag tror nämligen att mönster och regler är till för att brytas. Men tänk på att nästa gång du träffar en ung tjej som du avfärdar innan ni ens bytt två ord, är du precis lika konserverande som Roffe.

Om du läser det här och har något att tillägga får du gärna posta en kommentar här på bloggen, eller maila till nina.akestam@garbergs.se

Med vänliga hälsningar

Nina Åkestam

Fuck logic, embrace work

Oh la la vilken dag. Har varit på Garbergs hela dagen och jobbat hård. Pauser är för wimps, helt enkelt. Nu fumpar jag på att sitta kvar här ikväll och göra lite skolarbete också, när jag ändå är igång.

Bläddrade igenom provnumret av Brandslave (www.brandslave.se) som är en e-tidning om varumärken och kommunikation från författaren av "branding enligt Forrest Gump" och "Fuck Logic". Kolla in! Jag är inte övertygad än, men kan kanske bli. Jag vill ha mer drama och ifrågasättande. Första numret är inte så fuck logic som jag hade hoppats. Mer embrace logic, kanske. Exempelvis tas det upp att Risifruttis reklamfilm med Kajsa Bergqvist inte är så bra. Nähä.

För tillfället är jag trött på all reklam som inte jag själv har varit med och gjort. Så det blir inga recensioner om det idag. Imorgon ska vi (XL) träffa H&M igen, så då kanske det tänder till.

Com Hem är sämst, ingen protest

Det här tar aldrig slut: Mitt bråk med Com Hem trappas upp.

Jag var lite konfunderad när jag inte fick någon räkning från Com Hem i förra månadsskiftet, men tänkte glatt att de kanske har tagit sitt förnuft till fånga och bjuder på en månad med tanke på allt krångel. Ha ha. Ha ha.

Igår kom inte bara en, utan två, fakturor med posten. Ett följebrev beklagade att de inte kunde skicka räkningen till min Internetbank och bad att jag skulle betala den manuellt. Min reaktion: Så himla typiskt Com Hem.

Men grädden på tårtan var att jag fick en räkning för telefoni också, trots att Karlstad-tanten "det där Internet" på kundtjänst hade tvingat mig att byta eftersom det var gratis. Så nu har jag bytt. Och räkningen kommer i alla fall.

Har man läst Consumer Behavior vet man att just att få betala för något som man inte vill ha, är det som gör kunder allra mest missnöjda. Så efter att ha skrikit lite så ringde jag kundtjänst igen. Den här gången fick jag som tur var prata med en trött och sur Stockholmstjej (det där med målgruppsspegling funkar verkligen) som tog bort min felaktiga faktura. Nog så.

Men poängen med utbrottet kommer här: När jag höll på att knappa igenom hela systemet med "för fakturafrågor, tryck 1" och "för att få en pistol med posten så att du kan skjuta sig själv, tryck 2" så passar Com Hem på att läsa upp olika erbjudanden mellan varje steg. Reklam. Där. Det måste vara det sämsta medievalet jag någonsin stött på.

Alla hatar att ringa till kundtjänst. Det gör man när man har problem och är arg på företaget. Det sista man vill så är att processen fördröjs för att det hatade företaget försöker kränga på en mer produkter. Com Hem, ta bort det där genast!

Dessutom såg jag nån sorts julfilm med alla idiotdockorna igår. Kastade en kudde på TVn. Och jag som gillade de där dockorna enda tills jag gick på skiten och blev kund. Där fick man för att man trodde på reklamen.

Tål att upprepas: Kan inte alla byråer vägra arbeta med kunder som inte har sina interna processer på det torra? Att skapa reklam för dumma företag är bara destruktivt. Uppsatsämne?

Stina rules!

Idag hade vi en katastrofal workshop med Ogilvy. Sen blev det bättre.

På eftermiddagen fick vi chansen att komma till Carat för att träffa Stina Honkamaa och få en snabbversion av deras trendspaning för året. Nu har jag en ny idol.



Stina är smart, snygg, trevlig och rolig. Jag vill vara henne litegrann. Dessutom fick vi med oss massor av smarta insikter och lite intressanta diskussioner. Som till exempel:

Guidning är viktigt i en allt mer förvirrande medieström. Därför fyller bloggar en funktion; de hjälper oss att hitta rätt och talar om vad vi ska köpa och tycka. Det kan man untyttja i kommunikation på massor av sätt.

Bara ett exempel från en givande 90-minuters föreläsning. Som innehöll flera skämt. Så väldigt trevligt. Go Stina go!

Resumé lite snabba på avtryckaren?

Har inte hunnit sätta mig in i situationen, men någon har klantat sig. Resumé skriver att unga är negativt inställda till företag som använder sig av User Generated Content, UGC. Money hävdar motsatsen. Jag hinner inte läsa rapporten. Någon som vet vem som har rätt? Mina pengar är på Money. Men jag är å andra sidan alltid skeptisk till undersökningar som används som sanningar. Så egentligen har nog ingen rätt. Måste utredas.

Och förresten, spelar det så stor roll vad de unga tycker?

Barbergs bilder!

Har helt glömt bort att visa bilder från Barbergsfesten! Det är grymt kul att kolla in alla utklädnaderna. Varning dock för att börja, det är flera hundra bilder och svårt att sluta... Kolla in bilderna här.



Här är Micke (som Patrik Bateman), jag (som Twiggy) och Lotta (som Nordkoreansk kärnvapenforskare, lätt en av kvällens bästa).

När Micke gick för att köpa pizza vid Östermalmstorg innan festen fick han världens service. När han kom till reklambyråfesten fick han komplimanger för sin påhittiga utklädnad. Det är lite roligt, tycker jag. Den enes jobb, den andres maskerad... eller nåt.

Störiga saker

Ett snabbt inlägg blir det här, för jag har som bekant en hemtenta hängande och flåsande över axeln. Jag är faktiskt lite upprörd idag. Dock ej reklamrelaterat.

För det första; varför är det så svårt att följa enkla instruktioner? När vi i klassen skulle göra artikelsammanfattningar var alla överens om att vi skulle skriva på svenska, och göra egna kopplingar och analyser snarare än referat. Så kommer kompendiet, och likförbaskat är det tre artiklar som är referat. På engelska. Stor suck.

För det andra; varför är datorer så underliga? Helt plötsligt har min lilla laptop fått spatt. Jag kan läsa mail, men inte skriva ett nytt, radera eller liknande. Och här på Blogger så har alla knappar för att göra fet stil osv försvunnit. Mycket konstigt, och mycket störande.

Nu har jag fått ösa ur lite irritation och ska gå tillbaka till tentan, frisk som en nyponros.

Party party igen

Igår körde Marknadsakademien sin traditionella fest. Vi var självklart ett gäng från XL som gick dit för att försvara vår fest-heder, men det var bara att ge sig: Det var MAs kväll igår.

Festen var på Nordic Light och 600 personer hade köpt biljett. Det slitna uttrycket alla var där har aldrig känts som ett större understatement. Jag träffade folk från både högstadieklassen, seglarläger och utekvällar i Åre. Och så klart de flesta man någonsin har pluggat eller jobbat med. Det bästa var att alla var så glada. På hela festen blev det bara ett halvt slagmål, men då satt jag och Filippa redan på Max med varsitt jättemål och försökte nyktra till. Otroligt bra skött av såväl Nordic Light som MA-studenterna. En liten kurs inför nästa års Spinngala, kanske?

Innan Nordic hade vi hunnit med ett besök på Inferno (hörnet Tegnergatan/Drottninggatan). Gå dit, drinkarna brinner! Och innan det firade 27 personer Kristinas födelsedag i hennes 33 kvadrat stora lägenhet. Svettigt, men trevligt. En perfekt fredagskväll, helt enkelt.

Nu ska vi iväg på nästa födelsedagsfest. Vad det någon som sa hemtenta? Va? Hörde inte riktigt.

I love Saatchi & Storåkers

Igår på workshopen med Saatchi fick vi vår roligaste uppgift hittills:

Bara 50% av svenskarna använder nässpray när de är fökylda. Få de resterande 50 %-en att börja.

Storåkers gjorde ett liknande upplägg:

I våra grannländer ringer folk dubbelt så mycket i mobilen som i Sverige, trots liknande prisstruktur. Få svenskarna att börja ringa mer.

Det är precis så en workshopuppgift ska vara! Och jäklar vilka bra lösningar de fick med sig. Jag skrattade så mycket under nässprayspresentationerna att jag fick ont i magen.

Med en öppen uppgift kommer lösningarna att bli olika varandra och angripa problemet från olika håll. Byrån får med sig ett gäng olika alternativ som man kan kombinera och plocka ur efter behov. Så tänk på det, alla som ska ut och träffa studenter den närmsta tiden:

Strunta i bakgrunden (om den inte är extrem på något sätt). Formulera problemet i en mening. Förklara aldrig hur ni brukar lösa problem (vad ska ni då med oss till?). Ge oss en timme att jobba och voila: problemet löst.