Uppsatspanik reloaded

Imorse på det lilla men mycket trevliga APG-fikat uppmärksammade Emelie mig på en pågående debatt som jag i min uppsatskoma helt hade missat. Vilket är ironiskt, eftersom den handlar om uppsatser. I korta drag har en D-uppsats släppts från Företagsekonomiska Institutionen i Uppsala. Uppsatsens slutsats är att börsbolag med många kvinnor i styrelsen är mer lönsamma än dem som inte har kvinnor i styrelsen. Författarna gick ut med sitt resultat på DN Debatt och blev citerade i diverse medier. Sen fick Peter Wolodarski tag på den. Ooops. Läs vad som hände sen här. (Uppsaten finns också att ladda ner där.) Jag säger så här: Word, Peter.

Wolodarski kommer till slutsatsen att det är pinsamt av Uppsala Universitet att ge en så uppenbart felaktig uppsats VG. Jag håller med honom. Men, som vi diskuterade imorse, problemet är större än så. Det här är ingen engångsföreteelse. Universitet och högskolor använder systematiskt studenters arbeten för att skapa publicitet för skolan (se tex. mitt förra inlägg om Berghs). Vissa, har jag hört, har till och med riktlinjer om att minst två uppsatser per termin ska krängas in till media från insitutionen för att skapa press.

Bekymret är att en utbildning är just en utbildning. Den är till för att öva, och för att lära sig. Även om D-uppsatsen ofta är det sista man gör innan examen, är den det första steget i en forskarutbildning. Man har aldrig gjort det förut. Självklart blir det fel. Och det måste vara ok. Men när skolorna direkt eller indirekt uppmanar studenterna att fixa press på uppsatserna, så blir det knasigt. Det är ytterst ovanligt att C- och D-uppsatser håller den nivå som krävs för att man ska kunna grunda en diskussion på dem. Däremot lär man sig massor när man skriver dem (vilket jag lär mig den hårda vägen just nu). Och de kan säkerligen ofta innehålla spår som kan vidareutvecklas i exempelvis en dokstorsavhandling. Men press innebär alltid granskning. Och det kan bli (som i exemplet ovan) mycket pinsamt för både studenter, handledare och institution.

Författarna till Uppsala-uppsatsen är MBA-studenter, och arbetar redan på olika företag. Det gör det säkert inte mer angenämt att få sitt namn publicerat i DNs ledare tillsammans med en sågning som heter duga. Men desto underligare är det att dessa vuxna och förhållandevis erfarna människor inte själva, om handledare och institution fallerar i sin uppgift, kunde se vad det skulle innebära att gå till pressen på akademiska grunder. Så jag säger: skriv uppsats så det ryker. Men var förbaskat säkra på er sak innan ni går till pressen.

(Det finns naturligtvis undantag till den här regeln. Ett sådant exempel är Laga Läckan av Lars Friberg och Erik Nilsson som lades fram på Handels för ett år sedan. Den är grym. Men det är ovanligt.)