van der Brink i farten igen

Nu påstår Rolfan i Dagens Medias ledare att ingen kommer att gå hem för att kolla på rörlig bild om fem år. Resonemanget baseras på att för några år sedan hade ingen trott att folk skulle prata i telefon på stan. Nu gör man det. Alltså kommer mobil-tv att gå samma väg.

Att jag sällan håller med Rolf är ju välkänt, och here we go again. För att bevaka media har människan oroväckande dålig koll. En pedagogisk förklaring av tankevurpan:

Människor drivs av två typer av behov: informativa (problemlösande) och transformativa (livskvalitétshöjande). Det mesta vi köper och gör hamnar i någon av dessa kategorier. Ett telefonsamtal är oftast informativt. Vi behöver veta något, bestämma något, fixa något. Det gör vi kvickt i mobilen. Ibland pratar man med vänner för skojs skull; då är samtalet transformativt. Det gör vi gärna i lugn och ro, och oftast hemma. Därför har exempelvis Skype miljontals användare. Comviq och 3 tjänar pengar på informativt pratande, och Skype på transformativt pratande.

Skillnaden med rörlig bild är att den oftast, och ännu oftare sedan internet kom, är ett transformativt medium. Vi kollar inte på TV eller film för att vi måste, utan för att vi vill. Exempelvis Pine&Gilmore har forskat i hur vi lägger allt större del av vår tid och våra pengar på upplevelser, när vi har alla prylar vi behöver (The Experince Economy, Harvard Business Review). Marknaden för transformativa upplevelser har precis börjat sin utveckling. Och för att rörlig bild ska vara en upplevelse, behövs lugn och ro och inlevelse.

Därför är jag övertygad om att vi i framtiden har massor av små klipp och information i mobilen och på nätet, men att TV, hemmabio, magasin och mediacenter bara kommer att fortsätta att utvecklas för att ge oss en bättre upplevelse. Så mitt förslag är att man lugnar ner sig lite i förkastandet av etablerade medier. TVn dödade varken radion eller tidningen på 50-talet. Internet dödade inte boken på 90-talet. Och mobilen kommer inte att döda hemmet på 2000-talet.

Ha ha ha 2

Såpan kring 95-kampanjen tar aldrig slut. Nu dementeras det hej vilt, vilket alla som kan PR vet bara förstärker kopplingarna. Runt om på bloggar är folk arga, än på 95 och SJ, än på Martin Jönsson på SvD som skrev att det inte var SJ som låg bakom det hela. På jobbet var väl de flestas reaktion bara "trist". Utom att somliga blev fly förbannade över de lilla fr. som står framför 95 i de slutgiltiga annonserna. Håller med. fr. tar verkligen bort hela slagkraften i budskapet.

Men en god nyhet är att min helt ovetenskapliga undersökning (utfrågning av alla reklamointresserade människor jag har träffat på sistone) visar att vanliga människor inte har lagt märke till 95-kampanjen alls. Och det låter väl rimligt. Vilken minneskrok ska man hänga upp siffran 95 på? Det är inte särskilt spännande, faktiskt. Hur som helst är jag glad att jag inte behöver skriva mer om det här. Jag blir förfärligt deppig av det.

Ha ha ha.

Såhär går det om man gör en kampanj som inte faller mig i smaken. Tänker inte sitta och referera vad alla bloggare och journalister har skrivit om kampanjen, för då blir det tjatigt. Jag nöjer mig med ett litet hånskratt och konstaterar att alla andra verkar veta varför de inte gillar 95-kampanjen. Jag fattar fortfarande inte varför jag inte gillade den från början. Nu ogillar jag den för att det var ett sånt anti-klimax. En siffra=ett pris? Gud vad tråkigt. Snark.

200

Insåg just att min förra post var nummer 200 på den här bloggen. Jubileum! Synd att den handlade om ett så deppigt ämne. Nu får jag istället passa på att vara lite glad i den 201:a postningen. Uppsatsen går framåt. I lördags hade jag och Emma kick-off för det hela hemma hos mig. Dessvärre hade vi båda proffsminglat dagen innan (på Epica respektive Elle-galan) och det tog 1,5 vinflaskor, 3,5 timmar och en absinth-shot för oss att komma igång. Sen gjordes det en liten tripp till Plaza där vi mötte upp Emmas pojkvän+kompisar (Al lyste med sin frånvaro). Plaza var underligt men roligt. Jag känner mig konstig när folk omkring mig har fina kläder, dricker champagne och lyssnar på Dolly Parton. Måste ha sett ut som en Eastwick Witch i helsvarta kläder och palestinasjal. Nåväl, lyckades hålla mig ifrån att fly hals över huvud till Riche och hade en riktigt trevlig kväll.

Dessutom har vi fått ok från två samarbetspartners och har en frågeställning på G. Nu ska vi djupdyka i alla artikeldatabaser och tanketunnlar vi har för att formulera några vettiga enkätfrågor. Återkommer med mer information om framstegen.

Alldeles för nära

Jag tycker mig minnas från samhällskunkapen i gymnasiet att närhet till händelsen är en av de viktigaste faktorerna som avgör en händelses nyhetsvärde. Närheten kan vara geografisk, tidsmässig, personlig osv, och ju närmare någonting är desto högre nyhetsvärde har händelsen.

Kunde inte låta bli att tänka på det idag när jag läste en pytteliten notis i SvD om att det har skett två misstänkta våldtäkter i Åre den senaste veckan. Efter en liten googling fattar jag att det nog bara är jag som bryr mig; ingen av de stora tidningarna har skrivit om det, och i lokalpressen är uppgifterna om vad som egentligen har hänt rätt förvirrade. Det verkar i alla fall som att en tjej blev överfallen av två okända män utomhus på kvällen i tordags, mitt inne i byn.

Om man inte har varit i Åre kanske det är svårt att föreställa sig hur helt absurt det låter. Mitt Åre är nämligen en plats där alla människor är snälla. Det är naturen som är farlig; den skapar laviner och snöstormar och köldrekord. Människorna jobbar tillsammans mot eller med naturen. Men våld finns inte.

Det är klart att jag har fel. Jag vet att det förekommer inbrott och krogbråk och skidstölder i Åre. Men det är fortfarande ett ställe där folk inte låser ytterdörren. Det är ett ställe där jag faktiskt gillar att gå hem själv på natten för att det är så tyst och lugnt och skönt. På något sätt har jag aldrig varit rädd där. Om jag har tänkt på det, så har slutsatsen varit att ingen är väl så dum att man går ut för att bråka när det är 14 grader kallt.

Uppenbarligen så har jag missuppfattat situationen. Och kanske känns det ännu värre för att jag ska upp till Åre om bara en vecka. Och kanske måste fundera på att inte gå hem ensam i fortsättningen. Det är jättestrist.

Min natt med Al Mosley

Igår var det som sagt Epica. Jag körde nästan en heldag och började minglandet och vindrickandet redan vid lunch. Efter en riktigt ljummen panel"debatt" om svensk reklam (varför så neggiga? Hela Europa är i Stockholm, och panelen lägger en timme på att klanka på svensk reklam. Inte bra, smart eller ens rätt.) var jag tvungen att smita på uppsatsframlägging. Fick dock rapport om att de följande evenemangen var bra mycket bättre.

På kvällen samlades alla (ALLA) åter på Cafét för buffé-GI-middag, vin/öl-biljetter och prisutdelning. Passade på att hänga med kompisarna på Åkestam.Holst och Garbergs i en salig röra, och såklart Micke och Rocky som jag var där med och Mattias som hade bjudit oss. Det var en riktigt skön kväll. Baren var öppen under prisutdelningen. Stämningen var hög. Bra reklam belönades. Ölen kostade (när biljetterna var slut) 58 kronor per 33 cl flaska.

Det riktigt intressanta började dock när Micke inte kunde låta bli att fråga en passerande Al Mosley (för ej reklaminvigda: Creative Director på Europas kanske bästa byrå, Wieden+Kennedy Amsterdam, med kunder som Coca-Cola och Nike) om han kunde få ett av de fem guldpyramider som Al släpade runt på. Det fick han inte. På något sätt började vi ändå snacka, och Al bestämde sig för att hänga med oss tio år yngre, stjärnseende studenter på en barrunda i Stockholm. Vi tog med Al till O-baren, där han bjöd på ännu mera öl och snackade reklam och mångkultur och brittisk arrogans till stängning.

Kvällen slutade med bytta visitkort och vaga planer på ett upprepande nu ikväll. Så vi får se om detta blir ännu en natt med Al. Om någon vill jobba på W+K har ni numer i alla fall en kontakt i er alleles egna och lätt reklamchockade Nina.

Mitt så kallade liv

Nu när jag har konstaterat att det här inte är en planningblogg ska jag passa på att skriva lite dagbok à Ebba v. S. Den här jobbiga veckan verkar ha vänt om, lite smidigt. Först APG igår (kul). Sen fick jag tillbaka en inlämningsuppgift på engelsklektionen, helt felfri. (Kändes mycket högstadielikt, men liksom då: kul). Sen försvann en tjock, tjock bok från tentan nästa vecka (jättekul).

Imorgon är det Epica. Jag har blivit medbjuden av det generösa rekryteringsföretaget Inhouse (är jag en köpt bloggare nu???) Kul kul.

På lördag ska jag och Emma har officiell kick-off för vår uppsats. Då kanske man ska våga sig ut för första gången på några månader. Kan bli mycket kul.

Och kulast av allt: Det är den 25:e och snart är januari slut!

En cirkel av myror

Igår ägde historiens första föreläsning med APG Sweden rum. I reklamförbundets konferensrum trängde ett 20-tal kollegor ihop sig med kaffe och ett oändligt antal smörgåsar för att lyssna på Magnus Lindkvist som pratade om Planning 3.0.

Trots mina och min copy-kollega Davids elaka kommentarer om föredragets titel ("säg till dom att allt som är någontingpunkt noll är skittöntigt" var Davids enkla kommentar när jag avböjde att gå på Elvis the Musical med DN:s annonsavdelning för att istället gå på ovan nämnda föredrag), var det hela mycket intressant. Dessutom visade sig titeln vara satt ironiskt med flit.

Det som bet sig fast mest hos mig var en liten historia om myror. Magnus berättade att om en myra går vilse, så går den tills den stöter på en annan myra och sen börjar den följa efter denna, och antar att den hittar hem. Ibland leder det till att jättemånga myror följer efter varandra, och det bildar en kilometerstor cirkel och sen går de ihjäl sig. Med stacken i mitten.

Enligt Magnus så är bloggosfären, inte minst i planningsammanhang, ofta likadan. Man korsrefererar och cirklar och ingen vet vad det började. Plannerns framtida roll är att vara den som säger stopp. Vi är myrorna som kliver ur cirkeln, helt enkelt.

Jag kände mig lite träffad. Det här är ingen planningblogg, men ibland är jag lat och snor och refererar bara vad andra skriver. Nu ska det bli skärpning.

Efter föredraget blev det en liten öl på Grodan Sergel och det kändes bra att vara bland de sina. Mycket bra faktiskt. APG rules, faktiskt.

Rättelse

För ett tag sedan gjorde jag inte bara ett, utan två inlägg där jag hävdade att det fanns två typer av planners. Detta påstående har visat sig vara helt ogrundat. Det finns vid närmare studie ett stort antal olika sorters planners.

Jag ber om ursäkt om någon har tagit illa vid sig, och ska se till att misstaget inte upprepas.

Live just nu (och ändå för sent)

Lite nya kampanjsajter.

Av Forsman för Volvo C30. Snygg sajt. Det bästa är designerns inredningsprat, Och är det bara jag som tycker att think outside the box måste vara en helt utsliten klyscha även utanför reklambranschen? Men den går ju helt klart fram. Och fastnar. Även om jag inte riktigt förstår vad det är som är utanför boxen.

Och så av Farfar för Diesel. Efter diskussioner på byrån idag kan jag konstatera att det är kul att någon äntligen tar interaktivitet hela vägen (som CP+Bs Burger King-kyckling, fast i verkligheten, som Bjarne sa.) Och att genomförandet är gediget, men att det verkligen inte tilltalar mig. Faktumet att huvudpersonerna är halvnakna hela tiden känns väl befogat när man gör reklam för underkläder, men hela genomförandet känns lite...ofräscht. Jag (som ändå är pang mitt i målgruppen) känner mig inte välkommen. Chattrummet befolkas av killar som höhöhöar och vill att tjejerna ska klä av sig ännu mer. Och tjejerna (som skulle kunna vara någon sorts identifikationsfaktor) verkar bara konstiga och utan syfte. "Kapningen" hade behöft en intressantare historia än "vi vill bli kända".

Jag tror att det stora problemet är att det skulle ha varit Diesel-provokativt om det kom för tre-fyra års sedan, när dokusåpor fortfarande var lite nytt och kul. Nu för tiden, när tom kidsen och lantisarna har övergett Big Brother, är greppet varken kul eller provokativt, bara lite gammalt. Och det spiller över på varumärket.

Men kanske funkar den bättre utanför Sverige?

95 får minuspoäng

Jag får krypningar i kroppen av 95-kampanjen! Jag kan omöjligt förklara varför. Det står ju bara 95 på en annonspelare. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vad det är för något. Men den spontana gissningen var Moderna Muséet (antagligen pga färgerna). Hur som helst så hatar jag dem. Utan att kunna förklara det på något planningmässigt vis. Kollegorna som tycker att planningbloggar är för fulla av ogrundat tyckande lär väl mörda mig nu.

Målgrupp:alla

SCB:s rapport Familjen Medelsvensson heter Johansson är faktiskt riktigt rolig. Nu har alla tidningar smällt upp den idag, men originalet är skrivet av någon med lite lagom torr statistikhumor. Att använda när briefen deklarerar målgrupp:alla.

Billigt & snyggt=bra

Jag måste säga att jag verkligen gillar Starbury, hip-hop USA:s svar på Cheap Monday. Så jäkla snygga dojor. Om någon ska over there och vill köpa ett extra par, hojta till. Eller läs lite analys av fenomenet hos Dan på Åkestam.Holst.

Bland kvinnogrisar och himbos

Ibland upptäcker man ett idégenombrott där man minst av allt anar det. Jag skulle tro att jag har hört Snooks Längst fram i taxin minst 70 gånger. En skön låt, har jag alltid tyckt, utan att tänka närmare på saken.

Vissa låtar kommer bara till sin rätt i hörlurar, som i morse klockan 07.45 på väg till skolan genom ett januarifruset Stockholm. Helt plötsligt började jag lyssna på texten i låten. Och fick en aha-upplevelse.

Genom en diskret funkig hip-hop-låt sätter Snook faktiskt ord på det som jag länge har misstänkt att många killar tycker; det är inte lätt att vara manlig.

Att det är jättejobbigt att vara ung tjej vet ju alla. Så till den milda grad att jag ända sedan tioårldern har tyckt förfärligt synd om alla tjejer i min omgivning, som enligt tidningarna mår så väldigt dåligt. Men någonstans i bakhuvudet har frågan ändå malt; är det inte rätt jobbigt att vara kille också?

Det som lös upp min tisdagmorgon var lines som
Jag är ingen Koskille, måste vi låtsas det?
Här är mannen som står längst bak i kön, med en överkropp som Mr. Burns. jag är 1 och 77,sanningen är,jag tjänar mer på ICA än min rapkärriär, jag bänkar bara 70 kilo, sanningen är,och bara är två sekunder från att vara en one minute man.


Det är tjejerna som trots alla försök killarna gör ändå kallar dem för mansgrisar, som får sitta längst fram i taxin. Och betala. Jag kunde inte låta bli att le när jag lyssnade. Snook är för killar vad Linda Skugge en gång var för tjejer. Inga lösningar, inga strukturgrejer. Bara lite ärlig irritation och ilska.

Nu kanske inte alla lyssnar på texten i låten. Men faktumet att den finns, tyder ändå på något. Som att killar inte är okänsliga för yttre krav bara för att de är killar. Eller att man inte får vara hur korkad och taskig som helst när man uttrycker sig och generaliserar om andra människor.

Dags att göra en Dovekampanj för killar? Eller kanske fimpa hela grejen och bara låta folk vara som de är. Och bara konstatera att livet inte är så lätt, men det är helt okej ändå.

That's what friends are for

Ett axplock av de tips jag fick för att muntra upp mig igår:

Av Kalle: the ad generator Skapar slumpmässiga bilder och copytexter. Ibland kul, ibland faktiskt riktigt bra.

Av M, som verkar ha spanat in en ny, intressant trend: Get a first life

Och av en annan M:



Hoppas att de muntrar upp er andra också i vintermörkret!

Mörker

Bra att blogga som planner eller ej, såna här dagar är jag överlycklig att jag har möjligheten. Hopplös måndag i januari. Världen ser oändligt mörkt ut.

Släpade mig upp i morse för att sitta i Handelsbiblioteket och jobba. Bara för att få veta att de öppnar klockan tio. Efter det har det bara gått utför. Hopplös bokläsning följd av hopplös metodföreläsning följt av ett ännu värre seminarium i hatkursen Execution (idag önskade jag faktiskt att det betydde avrättning). Någonstans i mitten ringde far och frågade om jag ville gå på Stockholmspremiären av Snart är det lördag igen med efterföljande dansparty på Blue Moon Bar. Det ville jag, men fick tacka nej för att tillbringa kvällen med att lyssna på kinesiska utbytesstudenter som redogjorde för sina planer på mangoodling i Ghana.

Kalla mig reklamberoende, men jag blir sinnessjuk av att behöva lägga tid på såna oväsentligheter. Någon skicka en rolig länk till någon bra kampanj, har inte ens hunnit kolla Resumé idag!

Hur Norrlands öl blev reklamguld

Jullovskoman verkar släppa, igår kom första kommentaren på evigheter! Tack, Martin Gustafsson.

Tillbringade kvällen tillsammans med familjen, och däribland min för tillfället Norrlands Guld-saliga pappa. Han kom precis hem från Sollefteå där Snart är det lördag igen hade galapremiär i fredags. Det var tydligen lyckat.Ingemar (som jag fick reda på är Stockholmare, och därför inte fick prata) minglade runt, men de andra kändisarna lyste med sin frånvaro. Far blev informerad om att i Sollefteå gick det väl ändå, men i Sundsvall hade det inte varit ok att ha en premiär utan kändisar. Den som trodde att Norrland var enhetligt får lov att omvärdera. Dessutom avtäcktes en plakett vid utsiktsplatsen som man ser på burkarna, som en hyllning till bygdens öl.

Trots att jag är mer än en smula partisk, måste jag hylla Norrlands race det senaste året. Det är både modigt och roligt att de vågar ta steget helt ut och använda reklamen för att ge något tillbaka till fansen. Alla pratar om användargenererat för att involvera konsumenten, men att faktiskt ge kunderna en egen sajt, en film, en klubb, en galapremiär, en themesong och en plakett smäller högre. Reklambyrågenererat som det är. Jag väntar spänt på att se filmen och på vad som händer härnäst. Skulle gilla att publiciteten, hyllningen och den återvunna marknadsledarpositionen har gett Norrlands blodad tand.

ps. Om någon har missat: Sedan i våras har trailers gått på tv för långfilmen Snart är det lördag igen, av Henrik Schyffert och med bla. Pontus Gårdinger och Tilde Fröling. På sajten lordagigen.nu har man kunnat följa inspelningen med blogg, community (6000 medlemmar), auditions osv. Torgny Melins gör filmens themesong (som nog ingen kan ha missat). De som har följt inspelningen på sajten märkte att det började gå åt skogen redan i somras. Nu har den 30 minuter långa filmen "Bakom snart är det lördag igen" premiär på bio, och kommer kunna laddas ner från sajten. Helt sjukt bra kampanj, ärligt talat. Inte ens en akademiskt petig och icke-verklighetsförankrad student har något att klaga på. Be inspired.

Jag syns i Resumé, alltså finns jag

För första gången vad jag kan minnas nämns ordet planner hos Resumé.
Det hela verkar vara någon slags internationellt bråk om huruvida planners ska blogga eller inte. Jag har lite svårt att fatta på vilket sätt bloggandet "dödar" planningen. Som planner är man numeriskt underlägsen alla andra yrkesgrupper på byrån. Då är det inte så konstigt att man vänder sig utåt för att hitta någon att snacka med. Vad jag har märkt så byter AD:arna rätt mycket åsikter med varandra också. Vansinnigt narcissistiskt är det dessutom, de pratar bara om form! Allvarligt talat, så farligt är det väl inte med lite halvseriöst snack på en blogg?

Dessutom blir jag lite konfunderad över åsikten att det är för mycket teori på planningbloggarna. Teori är fantastiskt. Det är nödvändigt. Om man sedan inte kan omsätta teorin i verklighet, då är det inte teorin det är fel på. Det är plannern.

Något förvirrad artikel, men kul att elefanten i rummet äntligen får prata. Eller nåt. Dessutom nämns ju APG. Det tar sig, sa mordbrännarn.

Fantastiska nyheter

Måste, måste, måste läsa Fantasinyheter. Blogg när det är som bäst.

Execution - killing your own students

Igår genomleds första föreläsningen i kursen Execution - running your own company. XL/Brindfors-Kalle W och jag satt och plågades tillsammans och bestämde oss för att, i enlighet med mitt utbrott igår, starta en ny tidning för bevakning av kommunikationsbranschen. Detaljerna ska fortfarande utarbetas,men webbaserat och bloggsamlande blir det. Dessvärre verkar kursen bli en plåga. Det enda roliga på föreläsningen igår var utbytesstudenter som pratade rolig engelska.

Läste att Jonas, mannen bakom planning.se och tillika en av grundarna av APG Sweden känner igen sig i den ena kategorisering av planners som jag gjorde häromdagen. Det kanske kan bli någon sorts formell uppdelning när man anmäler sig till klubben: Känner du dig mest bekväm i fyrkantiga glasögon? Kryssa här. I stor halsduk? Kryssa här. Ingen av kategorierna? Vänligen välj ett annat yrke.

Idag har jag hell of a lot att göra. Det är lite splittrande att läsa 4 kurser, skriva uppsats och jobba samtidigt. Dock bara fyra veckor kvar av dennna totalt ohållbara situation. Nu ska jag hem och läsa allt om affärsplaner och kulturlivet i Sverige.

17 feltänk om 2007

Sitter hemma och jobbar idag (känns väldigt 2001. Då var jag 15, men jag har för mig att folks föräldrar brukade göra det). I eftermiddag ska jag på ögonundersökning för att se om jag kan laseroperera bort min närsynthet. Vår nya webdirector, Bjarne, informerade mig om att jag kommer att se ut som en knarkare och vara snurrig i bollen resten av dagen. Vilken tur att min nya kurs börjar ikväll.

Jag fick en liten klump i magen när jag läste Rolf van den Brinks krönika på dagensmedia.se. Jag brukar försöka att inte vara elak. Men det där var tamejtusan det mest insiktslösa jag någonsin har läst. Och då är jag snäll.

Det är kul att tänka framåt. Men det brukar involvera att faktiskt fundera över det som kommer, inte över det som redan är förbi. Felanalys av passerade trender, blandat med taskiga utfall åt olika håll, bör inte få ta plats i ledarspalten på en av Sveriges ledande mediebevakningstidningar. Några grejer jag blev extra sur på:

Bloggarna. Journalister är självupptagna. Någon annan anledning kan jag inte se till att de är de enda som fortfarande inte fattar vad bloggar är eller vad det går ut på. Nej, Rolf. Bloggare försöker inte vara journalister. Bloggar är guider. Till reklam, till mode, till politik,film eller whatever. De finns eftersom tidningarna inte fattar att den funktionen behövs. Och så länge det är så, kommer bloggarna bara att bli mäktigare.

Kreativ reklam. Om man läser något lite fylligare än granntidningen Resumé så vet man att vi redan vet hur kreativitet och reklam hänger ihop, på massor av sätt. Läs Marknadsförarens nya regelbok av Micael Dahlén. Eller någon av de triljoner studentuppsatser som skrivs i ämnet varje år.

Andra världar. Second Life har, med globala mått mätt, typ inga användare. För ett halvår sedan låg värdet i reklam där i det genomslag man fick pr-mässigt, alltså i den riktiga världen. Nu är det också borta. Slutsats: Second Life dog som reklamkanal för flera månader sedan.

Användarskapat och konsumentmakt. Var väl ändå 2006 års nyckelord.

Resten av grejerna var dåliga och ointressanta, men inte direkt utbrottsutlösande. Ikväll börjar jag en kurs i att starta eget företag. Kanske den första vettiga tidningen för bevakning av reklam och media?

Ebba-mysteriet

Tillbaka i skolan efter exakt en månads jullov. Morgonen inledde med Advanced Business English. Jag fick prata med en tjej som hette Olivia och presentera hennes intressen (hunden Dixie) inför klassen. På engelska. Helt klart högstadievarning, som snabbt avtog när den larviga lilla kursboken skulle införskaffas i Akademibokhandeln för 300 kronor. Usch.

Igår hade jag och min planningkollega Dan på Åkestam.Holst en intressant mailkorrespondens. Han hade sett här på bloggen att jag länkade till Ebba von Sydow, och undrade om jag händelsevis gillade henne? Det gör nämligen han också, och konstaterade krasst att det inte är riktigt PK.

Jag kände ett behov av att rannsaka mig själv och kom fram till följande. Jag gillar Ebba von Sydow eftersom:

1. Hon är en förpackningskonstnär. Hennes förmåga att skapa koncept (i form av tidning, blogg, paneldebatter) borde göra alla kreatörer gröna av avund. Hon tar åsikter, teknik, bilder och personer och får det att hänga ihop.

2. Hon är underhållande. Hennes verk håller hög klass. Hon kan skriva. Hennes liv är (till skillnad från andra modebloggares) faktiskt intressant på riktigt. Hon gör grejer som andra människor aldrig ens skulle tänka på.

3. Hon kan det hon gör. Ebba är alltid först med det som kommer att bli mainstream. Det är en gudagåva för alla i omvärden som vill veta vad hennes målgrupp kommer att gilla om två månader. Som vi planners så ofta vill.

4. Hon verkar ha en bra personlighet. Jag har bara träffat Ebba en gång, men då gav hon ett solitt intryck. Hon har många av de egenskaper som jag värderar högt: intelligens, ambition, integritet och snällhet. Dessutom är hon sällsynt rakryggad när det gäller sina åsikter, även om de inte är PK (någon som minns tjejer ska inte dricka-debatten från i somras?)

5. Hon är en bra förebild. När jag var tonåring fanns artister, skådisar och idrotttjejer att se upp till. Nu finns en smart akademiker. Lite mer ärligt hard work, lite mer inom räckhåll. Bara en sådan sak.

6. Det är inte PK att gilla Ebba. Alltså måste jag göra det.

MCXL: Alltid först

Såg på Aftonbladet idag att vårt bråk från i höstas äntligen har nått allmänheten. Nu har nämligen Virtanen använt ordet miffo för att beteckna handikappade personer. Och precis som hos oss i höstas, blossar bråket upp om huruvida man får säga så eller inte.

Viratanen menar (liksom många i MCXL-klassen) att ordet är jättebra om man menar något positivt. Detsamma anser Sveriges just nu kändaste miffo, Linda Hammar. Och det är bara att hålla med. Kom igen, människor har ett behov av att kategorisera och sätta etiketter, vare sig vi erkänner det eller ej. Och som Virtanen beskriver, handlar det egentligen bara om huruvida man gör det till personen eller om personen.

När jag var liten fick jag lära mig att om man blir retad, är det sjukt effektivt att inte bry sig. Då tröttnar de som retas till slut. Jag skulle vilja ändra den tumregeln till att man faktiskt håller med. Glasögonorm? Ja, det är jag väl. Spinko? Planka? Plugghäst? Ja, det också. Och det är helt ok för mig, så vad är ditt problem? Då finns det liksom inte mycket för den som retas att gå vidare på. Det tänker jag lära mina barn.

Det är ett tag sen bögarna, flatorna och transorna började använda taktiken. Lite senare kom blattarna, nördarna, bratsen och fettona. Och nu tycker jag sannerligen att det är miffonas tur.

Miljöpartister har också sex, tror jag

Omslaget på SvD Kultur idag: Dubbla budskap - Klädmärket American Apparel har etiskt framtoning men säljer på sex. (Ligger ej uppe på nätet i skrivande stund)

I artikeln som följer utgår Martin Gelin, som skrivit artikeln, gång på gång ifrån att det är oförenligt att vara ett företag som producerar etiskt (bra material, schyssta löner osv.) och att anspela på sex i reklamen. Jag tycker personligen att American Apperels annonser inte är så överdrivet sexiga, men låt gå för att de försöker vara det. Då har Gelins resonemang fortfarande ett stort problem:det kräver att det finns ett motsatsförhållande mellan sex och etik (i det här fallet miljömedvetenhet och humanism).

Det är här jag inte hänger med. Är inte den sexiga reklamen en kompletterande bild i företagets hela personlighet? Har inte miljöpartister sex, liksom? Kan man inte vara både och?

Den svenska etikdebatten präglas just nu av en ganska osund syn på sex. Där är sex något som undantagslöst objektifierar kvinnor, uppmuntrar till våldtäkt och annat hemskt. Jag gillar inte sexism. Men det är inte samma sak som sex, och i debatten sätts det ofta likhetstecken däremellan. Det blir problemet mellan debatt och verklighet.

För i verkligheten är sex något som största delen av den vuxna befolkningen ägnar sig åt ganska regelbundet, oavsett vem man är. I sin vanligaste form (två av varandra intresserade vuxna människor) är det varken olagligt, farligt eller skämmigt. Snarare vet man att det är en av mänslighetens viktigaste drivkrafter. Det skapar bebisar. Det får äktenskap att hålla. Det sänker blodtrycket, botar huvudvärk och ger vackrare hy.

Jag tycker inte att sex är oetiskt. Jag tror att miljöpartister, Läkare Utan Gränser och de som jobbar på Stadsmissionen också har sex då och då. Utan att det sänder ut "dubbla budskap" om deras personlighet. Och jag ser inte varför det ska vara någon skillnad med American Apparel.





Annonsexempel från American Apperel. Sex eller sexism? Fler hittar du här.

Blame it on the bulgur

Rent överjävligt väder i Stockholm idag. Inte minusgrader, men ilande kyla och duggregn. Var tvungen att köpa ett fint paraply på H&M för att trösta mig. Jag har plötsligt blivit otroligt frusen av mig. Tror att det kan bero på detoxen som faktiskt fortfarande är igång. Inga snabba kolhydrater på 4 dagar! Vet dock inte om det får önskad effekt. Vet faktiskt inte ens vad den önskade effekten är. Utom att frysa.

Lillebror på vift

Min lilla bror är ute på jorden-runt-resa sedan fem dagar tillbaka. Just nu befinner han sig någonstans utmed Transsibiriska järnvägen, som enligt det senaste sms:et er liknar en alpresa än rysk vinter. Vad som nu menas med det. Familjetraditionen trogen bloggar han naturligvis om sitt äventyr. Kolla in bloggen här.

En typisk planner

Har precis kommit tillbaka från första mötet med APG, som hölls på Wayne's på Kungsgatan. Det var intressant att träffa kollegorna från andra byråer, och alla var verkligen där. Insåg snabbt att det finns två sorters typiska planners: en kille i 40-årsåldern med svarta fyrkantiga glasögon, och en ung tjej (oftast blond) med stor halsduk. Vilken tur att jag passar perfekt i kategori nummer två. Jag har nog gjort rätt yrkesval.

Födelsedagen igår blev riktigt lyckad. Under dagen lyckades jag skrapa ihop över 20 personliga hälsningar (inte illa när man fyller den ojämna åldern 23 på en gråmulen dag mitt i januari) och en fantastisk blombukett från Garbergs. Och fina presenter. Dessutom fick jag en mycket skön middag på PA med familjen (helt sjukt god mangosufflé som åts från mammas tallrik) och ett glas vin på Riche för att fira att jag äntligen har åldern inne för att vara där.

Nu ska jag till systemet och storhandla inför morgondagens fest.

Bra födelsedagshumör

Idag fyller jag år. Grattis till mig! Tänkte fira genom att hylla en fanstasktiskt rolig kampanj: El Maco.

På kampanjsajten elmaco.nu kan man se avsnitten av den mexikanska såpan som också går på tv. Snygg sajt och precis så skruvade spottar att man måste skratta lite förvånat. Och så många att man inte tröttnar. Perfekt. Budskapet går fram och spetsar till varumärket McDonalds litegrann. Bra jobbat, DDB!

En annan grej jag gillar är kampanjen för batteriåterlämning. Gick förbi en spelande stortavla på vägen till skolan, alltid kul. Och den lilla trudelutten är kanske lite fånig, men fasen vad den sätter sig! Och man måste sjunga med i kareoke, så är det bara. Alltså går jag runt och nynnar på den lilla melodin, och kommer ihåg att lämna tillbaka batterierna... Dessutom är annonserna snygga.



Tänk vad bra humör man får av att bli väckt med frukost och paket! Ikväll ska vi antingen till PA eller Teatergrillen för middag. Kan inte bestämma mig, så jag har dubbelbokat. Oj, oj, val val val...

En tvådelad hyllning till C,P+B

Idag har jag känt mig som en riktigt östermalmig rich bitch. Imorse gick jag upp, drack en smoothie (kommer antagligen svälta ihjäl under den här detoxen), och gick till gymmet. Sen gick jag och klippte mig. Nu ska jag snart äta en liten salladslunch, och sen ska jag inte göra någonting. Utom att sortera musik på min julklapps-iPod, som ännu inte är i ordning. Det är konstigt att vara ledig.

Jag har också fått tag i Åkestam.Holsts nya broschyr så funkar det. Mig veterligen är de den första svenska byrån som följer Crispin, Porter + Boguskys fina initiativ att göra en bruksanvisning för nyanställda på byrån. Den var verkligen både snygg och välskriven. Ska omedelbart höra med mina överordnade på Garbergs om det inte vore en bra idé att sno så här i tillväxttider.

Genom min planningkollega Dan fick jag också nys om fenomenala trendwatching.com. Planner eller ej, den här sajten är en guldgruva för alla som gillar web 125.0, pro/trans/comsumers, eco-status och andra blivande floskler. Fördelen är att här finns begreppen innan de blir floskler, utan faktiskt är trender. Kul och intressant.

Ni som läser andra reklambloggar har säkert inte kunnat undgå ovan nämnda CP+Bs nya kampanj för Sprite. Skruvad film (endast på nätet, såklart) och givetvis en kampanjsajt ska få kidsen att börja dricka Sprite. Kanske är det bara för att jag själv är konservativ i mitt läskval, men jag tror inte alls att det funkar. Man behöver mer incitament för att byta. Något nytt måste hända. Annars är jag rädd att det blir (mitt alldeles egna buzzword) klisterreklam. Och sånt borde inte CP+B hålla på med. Men visst är det snyggt gjort, och kommer att engagera många branschbloggare. Vad sägs om att alla Sveriges reklambyråer byter ut sina Colaförråd mot Sprite nästa månad, som en hyllning till reklamen? Nähänej, skulle inte tro det.

Nytt år och nya tag

Efter en heldag på Garbergs känns det nästan som om jag aldrig har varit borta. Fullt ös medvetslös. Nya medarbetare (ny webdir. Bjarne, äntligen, och projektledare Pernilla), nya kunder och allmänt kaos. På ett bra sätt.

På lunchen irrade jag runt på reorna på Götgatsbacken. Hade spanat in flera fina väskor och sånt innan jul. Allt var slut, och det som fanns kvar var inte på rea. Typiskt.

Hann också med att läsa nya numret av Brandslave. Ni som inte redan läser den, gör det! Jag är inte så förtjust i den totalt sett, för flummigt för min del, men det finns guldkorn. Min favorit var ett citat från Craig Davis, CD på JTW, som sa: Det är dags att vi slutar avbryta konsumenterna och blir det de vill ägna sig åt. Huvudet på spiken, enligt mig. Reklamen är verkligen inte död. Bara den dåliga.

Åkestam.Holst har också massor av bra inlägg för att fräscha upp hjärnan efter julkoman.

På torsdag är det för första gången morgonkaffe med nybildade APG, Account Planning Group. Klockan 8.30 samlas alla befintliga och blivande planners på Wayne's coffee på Kungsgatan för att skryta och snacka skit. Eller något sånt. Jag kommer garanterat att vara där, det är bara att dyka upp.

Hittade massor av intressanta kampanjer när jag surfade runt idag, men det känns lite tungt att ta tag i det nu. Eftersom det tekniskt sett fortfarande är jullov kommer istället här lite roliga katter.

Resor till överallt (utom dit jag inte hittar)

Jag gillar verkligen Forsmans nya kampanj för Ving. Filmerna är härliga (den första trodde jag iofs var för Coca-Cola, men ingen är perfekt), annonsen för rymdresan var brilliant och stortavlorna med solarna lyser verkligen upp (tänk om de hade haft råd att installera sollampor i busskurerna, vad grymt det hade varit!).Så jag gick självklart in och kollade den nya semesterplaneraren. Förutom som vanligt olidligt långa laddningstider är den snygg och fin. Men jag hade förväntat mig något helt annat. "Semesterplaneraren" låter i mina öron som att man går in på sidan, får svara på massor av frågor om när och hur man vill resa och får resmål rekommenderade.

Jag hoppas att jag har hål i huvudet och har missat något väsentligt på sidan, för annars är den ju bara Vings vanliga sida där man måste veta från början att man vill till Aruba. Fast med en snurrande jordglob och onödig väntetid. Och i alla fall för mig så är det anledningen till att jag reser så lite; beslutsångest! Jag vet inte vart jag vill åka, vet inte hur mycket det kostar, och har inte koll på trenderna. Snälla Forsman, gör en sajt som hjälper mig med det!

I'm back!

Ni kanske aldrig trodde att det skulle hända, men nu är jag tillbaka i stan och lovar att bloggen kommer att väckas till liv igen. Efter drygt två veckor i Åre är det faktiskt ganska skönt att vara hemma, bland 7-eleven, goda vänner och möjligheten att köpa linsvätska. Eftersom de senaste veckorna har varit allt annat än hälsosamma så har Micke och jag redan packat oss iväg till ICA och köpt quinoa, tonfisk i vatten, fänkål och annat som vi tror är nyttigt för oss. Bara en liten dipp slank ner (att äta med grönsaker, naturligtvis). Nu återstår bara att äta grejerna också och släppa tanken på öl och cheeseburgare. Detoxveckan börjar nu.

Jag har faktiskt en hel vecka kvar innan skolan börjar på riktigt. Den ska ägnas åt lite jobb, möten och en del födelsedagsfirande, eftersom jag fyller jättetung-motorcykel-myndig på onsdag. Sen drar det igång med kurs 8063 Execution (att driva sitt eget företag, måste dock komma på en affärsidé först...nåja, har ju en vecka på mig, kurs 807 Konst, kultur och företagande och kurs 107 Advanced Business English. Jag vill absolut inte läsa någon av kurserna, så jag har valt de allra lättaste. Inte riktigt likt mig, men efter XL känns det tomt och jag vill bara vara så lite som möjligt i skolan och så mycket som möjligt på Garbergs.

Är verkligen underligt att komma tillbaka till en termin utan Dahlén, workshops och mums-mums och med de gamla klasskompisarna spridda för vinden. Som tur är har jag några gamla freaks kvar. Emma och jag börjar till exemepel vår uppsats ordentligt på onsdag. Ja, nu drar det igång igen.

Snö snö snö

Snön är här! De senaste dagarna har temperaturen sjunkit under nollan och det har fullkomligen vräkt ner snö. I morse fick vi således lägga årets första pudersvängar. De var inte många, men ändå. Der nya året börjar bra.

Nu är det bara en halv vecka kvar på jullovet, och jag är inne i en välbehövlig dvala. Tiden föredelas mellan att äta mat, dricka öl, åka skidor och läsa böcker. Ikväll ska vi gå ut för första gången på två veckor. Tisdag på Bygget. See you there.

Som ni märker har jag inget att skriva om. Återkommer när det har hänt något.