Bland kvinnogrisar och himbos

Ibland upptäcker man ett idégenombrott där man minst av allt anar det. Jag skulle tro att jag har hört Snooks Längst fram i taxin minst 70 gånger. En skön låt, har jag alltid tyckt, utan att tänka närmare på saken.

Vissa låtar kommer bara till sin rätt i hörlurar, som i morse klockan 07.45 på väg till skolan genom ett januarifruset Stockholm. Helt plötsligt började jag lyssna på texten i låten. Och fick en aha-upplevelse.

Genom en diskret funkig hip-hop-låt sätter Snook faktiskt ord på det som jag länge har misstänkt att många killar tycker; det är inte lätt att vara manlig.

Att det är jättejobbigt att vara ung tjej vet ju alla. Så till den milda grad att jag ända sedan tioårldern har tyckt förfärligt synd om alla tjejer i min omgivning, som enligt tidningarna mår så väldigt dåligt. Men någonstans i bakhuvudet har frågan ändå malt; är det inte rätt jobbigt att vara kille också?

Det som lös upp min tisdagmorgon var lines som
Jag är ingen Koskille, måste vi låtsas det?
Här är mannen som står längst bak i kön, med en överkropp som Mr. Burns. jag är 1 och 77,sanningen är,jag tjänar mer på ICA än min rapkärriär, jag bänkar bara 70 kilo, sanningen är,och bara är två sekunder från att vara en one minute man.


Det är tjejerna som trots alla försök killarna gör ändå kallar dem för mansgrisar, som får sitta längst fram i taxin. Och betala. Jag kunde inte låta bli att le när jag lyssnade. Snook är för killar vad Linda Skugge en gång var för tjejer. Inga lösningar, inga strukturgrejer. Bara lite ärlig irritation och ilska.

Nu kanske inte alla lyssnar på texten i låten. Men faktumet att den finns, tyder ändå på något. Som att killar inte är okänsliga för yttre krav bara för att de är killar. Eller att man inte får vara hur korkad och taskig som helst när man uttrycker sig och generaliserar om andra människor.

Dags att göra en Dovekampanj för killar? Eller kanske fimpa hela grejen och bara låta folk vara som de är. Och bara konstatera att livet inte är så lätt, men det är helt okej ändå.