Med tanke på SAS-strejken... det var bättre förr

Reklam tagen ur sitt sammanhang och sin tidsanda kan verka en smula... underlig.

Det här är kanske...

... bland det knäppaste jag har hört. Polska politiker går i taket över barnprogrammet Teletubbies. Inte för att det är fördummande, utan för att det skulle kunna få barn att tro att homosexualitet är okej. Herregud. Som SvD skriver: om man inte har några problem får man skaffa sig dem.

Däremot tycker jag att det är lite oroväckande att ett öppet anti-demokratiskt beteende på regeringsnivå i ett av våra närmaste grannländer publiceras under nöjesnyheter.


Samhällsfara?

Lite länkar

Lite roliga skyltar (tips från Fredrik)

Ett ganska långt, men mycket sevärt föredrag av Malcolm Gladwell. Gladwell diskuterar problemet med att använda fokusgrupper som informationskälla. Ingen källa är perfekt, men det är bra att vara medveten om riskerna.

Fåren i fållan eller Planning vs Strategi

Nu när jag alldeles snart ska börja jobba, måste jag allt oftare komma upp med en bra förklaring av vad det är jag ska göra på jobbet. Reklambyrå, så länge är det lugnt. Men planner? Med tanke på att inte en genomsnittlig reklamare (eller ens plannern själv) vet vad det är en planner gör, är frågan från människor i andra branscher både förståelig och befogad. Jag önskar bara att svaret var lite enklare.

Men efter mycket tänkande har jag kommit fram till detta: Min uppgift är att riva ner barriärer i reklam. Jag ska hela tiden sträva efter att slå hål på förutfattade meningar, vedertagna sanningar och cireklresonemang. Det kan man göra genom allt ifrån målgruppsanalys till youtubetittande och pluggande av vetenskapliga artiklar. Ofta handlar det om att veta där andra tycker, men ibland måste man börja med att tycka (företrädelsevis tvärtom jämfört med vad andra tycker) för att få en intressant infallsvinkel.

Hur som helst så leder det mig till att engagerat fäkta med armarna när någon frågar om jag håller på med strategi. Nej, nej, nej. Med min defintion av planningrollen är ju strategi precis motsatsen till det jag gör. Om projektledarens (strategens) roll är att förenkla komplicerade saker och få in alla fåren i fållan, är planners roll att ta fram storsläggan och krascha fållan och jaga fåren med elpistol. Detta upprepas precis så många gånger som krävs, tills fållan har byggts upp och om och är så stark att den står pall för varje släggattack. Då är konceptet tight. (Ursäkta den någon dramatiska metaforen, men det är faktiskt bilden jag har i mitt huvud när jag förklarar mitt yrke. Men det är inte så att jag på riktigt tycker att kunder och kreatörer är får. Eller att projektledare är såna där fluffiga fårhundar. I alla fall inte alltid. Kvasipsykologisk analys av detta emottages tacksamt.)

Just därför tycker jag att det blir knasigt när samma person har projektledare och planner på sitt visitkort. Att slåss mot sig själv är alltid svårare än att slåss mot någon annan. Så alltsa: Jag jobbar inte med strategi. Och kommer aldrig att göra. Jag är helt enkelt alldeles för knäpp.

Signalvärde

Idag kom jag att tänka på skyltar som kommunikationsform. Det måste vara en av de vanligaste och minst uppmärksammade medierna man stöter på under en vanlig dag. När jag gick över Östermalmstorg kunde jag ränka till 11 skyltar i mitt blickfång, samtidigt!

Jag tycker att det är dags att skylten får en revival, inte bara hos action marketers där ute. Skyltar räddar liv, för tusan! Hur mycket annan kommunikation gör det?



Problemet är att för många skyltar är i dagsläget inte lever upp till sin potential. De är nästan alltid informativa. Det tycker jag är synd. Med lite fantasi borde man kunna ändra innebörde av skylten litegrann, så att den förmedlar något mer. Vad skulle exempelvis hända om skyltar som förbjuder tomgång för bilar var gröna istället för blå, för att styra in hjärnan på varför man inte ska låta bilden stå på? Eller om gubben och gumman på toalettskylten höll varandra i handen istället för att visa kall distans? Just nu vill jag ändra yrke till grafisk desginer och göra om alla skyltar på en gång, bara för att det vore kul att se vad som hände.

Min favoritskylt är förresten, just nu i alla fall, den enorma flagga som hänger utanför The Stray Boys butik på Smålandsgatan (om den kan räknas som skylt). En annan favorit är 7-elevens skylt, eftersom man då vet att räddningen (kaffe, tuggummi, plåster, tamponger) snart är nära. Så mycket positiva känslor av lättnad som finns samlade i den skylten!

Min absolut värsta skylt är den skylt som sitter på dörrar, där det står "tryck" eller "drag". För det första är de nästa alltid fula, av typen upptejpad papperslapp. För det andra har de som enda uppgift att få en att känna sig som en idiot. Man observerar dem nämligen aldrig förrän det är för sent, och man redan har tryckt/dragit dörren åt fel håll, och tittar ner för att kolla varför den inte går upp. Idiotförklaring i pappersform, helt enkelt.

Några fler förslag på bra och dåliga skyltar?

Jag vill också ha slututställning

Hann precis förbi Berghs innan utställningen stängde idag. Det var mycket som var ok. Och en del som var riktigt, riktigt bra. Fastnade såklart i långa diskussioner om reklamens framtid och hur konstigt det är att reklamtävlingar är uppdelade efter medium. Jag hoppas att den energi som finns innanför skolans väggar överlever när man lämnar kuvösen.

Och så blev jag jätteavis på Berghsstudenterna som får en ordentlig avslutning på sin utbildning. På fredag är det min sista dag på Handels. Det enda som händer är att man går ut genom dörren för sista gången. Pang. Jag och Emma har i alla fall styrt upp en liten avslutande after work med klasskompisar och annat löst folk. Men det är inte i närheten av varken lastbilsflak eller en tredagars utställning med blommor, visitkort och mingel. Lite deppigt är det faktiskt.

Nu ska jag attackera skolböckerna igen. Imorgon är min sista måndag som student!

En ny planningterm och ett upprop

Jag har en bekännelse. Eftar att ha slitits mellan förnuft och känsla i flera veckor nu måste jag helt enkelt bikta mig.

Jag älskar Coca-Cola Zero. Jag blev tvingad att prova den i Rio, eftersom all annan läsk var slut när vi fikade uppe på Sugar Loaf. Den är ju så otroligt mycket godare än Cola Light! Det är helt enkelt inte försvabart att dricka blaskig läsk med skarp eftersmak av sötningsmedel när man kan få en god variant som inte heller har socker.

Problemet är ju att jag verkligen avskyr Zeros reklam och så innerligt vill bojkotta produkten (se det här och det här.)För att reducera min kognitiva dissonans har jag hittat på ett nytt begrepp: målgruppssabotage. Har lyckats etablera det med hyfsad framgång på jobbet. Målgruppssabotage är när man, inte helt olikt att bojkotta en produkt, förstör för ett företag genom att konsumera produkten. Detta är möjligt när företaget har utsett en målgrupp för sin produkt och man själv tillhör en repellerande grupp. Genom offentlig konsumtion förstör man då företagets marknadsstrategi.

Exempelvis: Zero är riktat mot grabbar som inte på något sätt vill framstå som tjejiga. Om jag då ser till konsekvent dricka Zero ute bland folk, och prata vitt och brett om att det är precis som light, fast godare,samtidigt som jag kastar lite med håret och applicerat massor av rosa läppglans, borde jag då stöta bort den tilltänkta målgruppen. MOAHAHAHA.

Bäst att starta ett upprop för att få fler att delta i sabbotaget. Jag tror inte att impacten blir tillräckligt stor av en person. Anmäl ditt intresse här på bloggen!

En mycket ostadig torsdag/fredag

Gårdagskvällen blev som förväntat, fast i kvadrat. Efter två kanonstarka blåbärsmartinis på Media Management-festen (som var grymt trevlig, även fast jag bara kunde stanna en timme) blev det lyxmiddag och vin på balkongen hemma hos min kollega Anna, vilket följdes av B-reel/Spader Knekt-festen på Ljunggrens vilket följdes av Riche vilket följdes av totalt obehövliga tequilashots på Berns källare.

På Berns hamnade jag i ett mycket trevligt och (just i det läget, klockan 02.30 och med 8,5 timmars festande i bagaget) djuplodande samtal med Berghsstjärnan Johan Naeslund. (läs en hyllningsartikel i Resumé här.)Vi ältade reklam och medier och bloggar och dinosauriefrustration i en evighet. Jag tror rentav att lite stjärnglans fastnade på mig. Hur som helst en mycket begåvad människa som verkar vara en dröm för planners att jobba med. Sånt är trevligt att runda av en utekväll med.

Eftersom det var ljust ute när jag gick hem har den här dagen varit lite ostrukturerad. Några särskilt givande tankar om kommunikation kan jag därför inte komma med innan helgen. Förutom att alla som tycker att det är ytligt att springa på branschfester inte har fattat galoppen.

Nu ska jag på punk-afterwork med up-and-coming-bandet Gul Snö. Sen blir det familjemiddag med lillebror som äntligen är hemma från sin extremt långa resa. Och sen tråkigt, tråkigt plugg. Ha en skön helg allihop!

Tråkig skola och bra reklam

Jag hade helt glömt bort hur det är att tentaplugga. Uppdatering: Det är trååååkigt, ensamt och inte särskilt givande. Skrev precis engelskatenta i morse, så nu är det bara den trevliga kursen "aktiebolagets organisation och ledning" kvar. Gäsp.

På senaste tiden har jag sett två olika reklamenheter som jag verkligen gillar. Den ena har Åkestam.Holst gjort för tampongen Ellen. Fina och smarta, tycker jag. Den annonsen jag såg finns inte med på hemsidan. Den satt på skåpdörren på gymmet, och det stod helt enkelt "Glöm inte att låsa skåpdörren" med payoffen "Ellen. Den dubbelt så dyra tampongen". Jag är galet mottaglig för reklam just på gymmet. Jag tror att det beror på att man just då känner sig som mest missnöjd med sig själv, men samtidigt som att man aktivt försöker göra något åt sina skavanker. Då funkar den här typen av info-reklam jättebra.

Min andra favvo just nu är Liberos Spring Collection. Filmen (lång version finns som flik på hemsidan) är så söt att man dör och hemsidan är som vanligt perfa. F&B är så duktiga på att jobba med kommunikativa produkter. Och bebisar är alltid söta. Lite som kattmat, man kan liksom inte misslyckas om man inte lägger in en sån där smetig voiceover och en inzommad kvinnohand med obehagligt långa naglar.

Ikväll är det återfest för den utomordentliga kursen Media Management som från och med i höst blir ett major på Handels. Ser fram emot mat, sprit och trevlig umgänge. Flykten från tentatristessen är aldrig långt borta.

30 miljarder i sjön!

skriker en stor svart rubrik på framsidan av SvD Näringsliv idag. De 30 miljarderna är hälften av de 60 miljarder som svenska företag investerar i medieutrymme för reklam, enligt IRM. I morgonnyheterna på ettan och i Veckans Affärer för ett par veckor sedan sägs siffran motsvara det som svenska företag lägger på reklamproduktion och media. Eller bara reklam. Nåja, mycket pengar är det i alla fall.

Anledningen till att dessa 30 miljarder har blivit blöta är att hälften av försäljningscheferna på vissa börsnoterade bolag (urval och respons rate anges inte, fy fy) inte anser att marknadsföring ger effekt på försäljningen.

Nu tänker jag så mycket, att jag måste dela upp mitt resonemang i två delar. Vi börjar med det mättekniska och journalistiska.

För det första: Marknadsföring är varken mediautrymme eller reklam. Det bör såväl en försäljningschef som en ekonomijournalist veta. Kotlers 4P (som visst har blivit fem sen jag började plugga) har funnits sen 1970-talet, och ingår i varje ekonomprograms grundutbildning. Product, place, price, promotion. Och så people, då, det senaste. Någon lade visst til distribution. Men hur som helst, reklam är bara en del av marknadsföringen, och köpt mediautrymme är bara en del av reklamen.

För det andra: Frågan som det hela baseras på är konstig. I SvD är rubriken Ger reklamen utdelning? Men frågan lyder "I vilken utsträckning anser du att er marknadsföring leder till ökad försäljning?" och har svarsalternativen "Leder i stor utsträckning till ökad försäljning", "Leder i liten utsträckning till ökad försälning" och "Varken eller". På den frågan svarar 55% av försäljningscheferna på de stora företagen "Leder i stor utsträckning till ökad försäljning". Så slutsatsen i rubriken är ju fel baserat på detta. Jag fattar inte varför undersökningsföretag envisas med att använda nominalskalor, och dessutom med icke-exkluderande och uttömmande svarsalternativ. Hur svårt kan det vara? Varenda uppsatsskrivande student klarar ju av det.

Slutsatsen måste tyvärr bli att undersökningen inte alls styrker det artikeln säger. Men om vi nu säger att den gjorde det, är det fortfarande konstigt att dra såna växlar på vad försäljningscheferna säger. Borde det inte åtmindstone vara VDn, som i alla fall på papperet ska ha överblick över företaget, som uttalar sig om den här typen av effekter?

Sen är det ju helt hjärndött att dela upp marknadsföring och försäljning i två avdelningar, precis som ett antal kloka personer i artikeln påpekar. Det är ju exakt samma sak. Och att så många stora företag inte fattar det är dumt. För som jag har läst mig till inför min kommande tenta så är aktiebolagets mål alltid att generera vinst till aktieägarna. Och det blir jäkligt svårt om man inte säljer något.

Den som söker skall finna (steg 1)

Det här är H&M-låten jag snackade om!



Verkar uppenbarligen ha varit med i House också. Fast det gör mig inte mycket klokare, för det verkar råda total förvirring kring om Nathan Larson har gjort den här låten eller versionen med stråkar som var med i höstkollektionens film Modern Classics. Måste leta vidare. Det här börjar bli en besatthet. Måste...hitta...låten. Tentaplugg, va, va?

Makromålkedjan

När man gör reklam är det många mål och viljor som måste vägas in. Naturligtvis sätter man som byrå alltid kunden och dennes mål i första hand (eller försöker åtminstone): Det är sälj som räknas, kreativ reklam är mer effektiv, avkastning på investerat kapital etc. etc.

Sen måste man ju tänka på byrån också. Förutom att kunden ska bli nöjd (=behålla uppdraget=överlevnad/fredagsöl/Cannespass)vill man själv vara nöjd med det man presterar. Lite priser är inte fel. Lite komplimanger från konkurrenterna. Kanske en Månadens Film.

Som medlem i arbetsgruppen har man dessutom sin egen agenda, internt och externt(jo, kom igen, det är bara mänskligt)på sin väg mot ära och berömmelse. Vilket gör att man exempelvis blir sur om ens enormt bra idé blir nedröstad innan den ens har blivit skissad. Och sådär.

Typ så brukar resonemanget gå, på möten, i böcker, i tidningar och i artikelkommentarer. Så om allt det här lyckas klaffa så är man hemma, eller? Som planner (för nu kan jag faktiskt kalla mig det, mina visitkort är på väg från tryckeriet) måste man ju säga stopp och belägg, ni har ju inte tänkt på konsumenten. Och om inte han/hon gillar det/går på det kommer inte det första målet ovan att någonsin uppfyllas. Och det är ju sant. Men när jag åkte tunnelbana igår kom jag att tänka på ett annat mål som finns med i bilden.

Att prata om samhället blir lätt lite luddigt. Men det är det jag tänker på. När man jobbar med reklam har man inte bara ett ansvar för sig själv, sin kund och kundens målgrupp, man har ett ansvar för alla andra som exponeras för det man producerar. I vissa medier (TV, radio, tidningar, vissa hemsidor) kan man resonera att ansvaret är begränsat, eftersom man faktiskt betalar för det folk vill konsumera (och folk därmed betalar ett lägre pris). Men när vi exempelvis talar stortavlor, DR eller gerilla finns det ingen bäring för det. Där får man ingenting för att exponeras för reklamen, utom just reklam. Och då blir,tycker jag, ansvaret hos annonsören desto större.

Jag kanske är nygammalt konservativ, men jag tror stenhårt på att med makt måste det komma ansvar. Som annonsör har man makt över stadsbilden och folks brevlådor. Och då har man en skyldighet att producera reklam som folk vill se, inte bara reklam som säljer ens egen produkt. Det är ofta samma sak, men inte alltid. Ibland hör jag människor i min närhet försvara skräpreklam för(nästan valfritt FMCG-märke sätts in här) med att den är effektiv. Den säljer produkten, och det är det enda reklambyrån ska bry sig om.

Jag kunde inte hålla med mindre. Vore det inte intressant om 100-wattaren nästa år kunde väga in en till aspekt i bedömningen: hur effektiv reklamen har varit för att göra samhället lite vackrare/bättre/smartare. Svårt att bedöma, såklart. Men visst är det en trevlig tanke?

Dansa i neon

Om någon just nu håller på och marknadsför neonfärger mot 23-åriga snart nyutexade planners så har den personen (American Apparel? H&M? Panduro? Lena PH?)lyckats alldeles utmärkt med sitt jobb. Vart jag än tittar är allt som man kan ha på kroppen neongult/grönt/blått/rosa. Och jag måste ha det. Konstig känsla när det liksom suger i magen för att man har ett så stort behov av plastarmaband för 19:90. Mycket konstig. Kan någon förklara det för mig?

ps. En av orsakerna till min neonmani, tidningen Modette, går från klarhet till klarhet. Nya numret är till och med snäppet vassare än det första. Webben är så tät att man blir lite snurrig i huvudet. Jag är inget fan av modeblogger, men om man är det måste modette.se vara paradiset. Kul!

Musikalisk helghälsning

Det är fantastiskt mycket bra musik i reklam just nu. För rätt många år sedan gjordes det en samlingsskiva med musik från svensk reklam, men jag tycker att det är hög tid för en ny. Och eftersom jag inte köper CD-skivor (de senaste jag köpte var låsta för att spelas på datorn, och då kan man ju inte lägga in dem på iPoden som är det enda jag lyssnar på. Så skivorna ligger fortfarande ospelade hemma. Jag blev fly förbannad) så får jag iställer konstruera en spellista till helgen med bara en massa bra reklamlåtar.

Problemet är bara att lokalisera just den versionen som är med i reklamen. Ägnade halva kvällen igår åt att försöka hitta den version av Just can't get enough som var med i H&Ms sommarkampanj förra året. Hittade inget utom andra bloggare som undrade vad den hette. Så nu undrar jag också. Någon som vet?

Andra givna låtar är Le plus beau du quartier med Carla Bruni (H&Ms julfilm), Oh Lauras Release me, gamla IKEA-klassikern How do you afford your rock'n'roll lifestyle och Plan8 I'm a fool without you (Mio).

En lite halvdan sida för mer inspiration finns här. Någon som har fler förslag?

Ikväll är det åter dags för Marknadsakademiens partaj, där man får frottera sig med oförstörda studenter. Ska bli kul. Det här kommer vi garanterat att lyssna på på förfesten:







Trevlig helg!

Mitt senaste manifest: Ner med budskapen!

Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag kommit in i period när jag starkt ifrågasätter att reklam ska innehålla budskap. Anledningen är ganska enkel: Reklam handlar om att få folk att lyssna. Och ingen lyssnar på en person (eller ett varumärke) man inte tycker om.

Jag har läst oändligt många böcker och hört minst lika många föreläsningar där smarthjärnor ältar samma sak: Man väljer sina varumärken som man väljer sina vänner. Det är ett emotionellt och instinktivt beslut. Det kan nog de flesta marknadsförare hålla med om.

Men då återstår frågan: Hur väljer man då sina vänner? Det är antagligen inte efter vilket budkap de för fram. Jag kan fundera igenom mina relationer med alla olika människor jag gillar, utan att hitta ett enda framfört budskap. Mina vänner går inte runt och skriker om hur bra de är. De försöker inte manövrera ut mina andra vänner genom att hålla på och jämföra sig med dem. De är inte perfekta, för såna människor tröttnar man ganska snabbt på. Visst ringer man varandra när man har något att säga, men det är inte det ett samtal cirkulerar runt. Det är alla hälsningar och födelsedagsgratulationer och småsnack som håller ihop vänskapen.

Om man tror att reklam funkar likadant, blir det lite konstigt att fokusera på ett budskap. Snarare tror jag att man ska se kommunikationen som en inbjudan, ungefär som man gör med sina vänner. Man kan bjuda in till filmkväll, fika, spritfest eller bröllop, beroende på hur man vill umgås just den där gången. Oftast ställer man sig inte heller med en stor megafon på Stureplan och skriker ut sin inbjudan lite planlöst och hoppas att någon ska komma. Man tänker ut vem man vill träffa, när det skulle passa bäst, hur man lättast får tag på den personen, och sen utformar man sin ibjudan(inbjudningskort/telefonsamtal/mail) så att man tror att det är störst sannolikhet att den inbjudna ska vilja komma.

Jag tror att ett sånt här synsätt skulle göra det lättare att träffa rätt med sin reklam. Bra reklam funkar redan så här, så i vissa fall skulle det inte bli någon skillnad. Men mycket reklam har ändå mer karaktären av torgmöte än kafferep. Så mitt förslag är att man tar sin briefmall och byter ut "Vad är reklamens budskap?" till "Vad ska vi bjuda in till?" och testar vad som händer. För allvarligt talat känns "budskap" betydligt mer politiskt parti än bästa kompis. Och inte så många gillar politiker mer än sina närmsta vänner.

Det är över nu!

Igår lämnade vi äntligen in uppsatsen. Det var otroligt obehagligt att trycka på "submit"-knappen och veta att alla chanser till att ändra är borta. Titeln blev till slut "Att ragga på de svårflörtade" och hittades på ca två minuter innan inlämning efter att flera av Sveriges mest begåvade copwriters hade gått bet på uppgiften att hitta på något klatshigt. Nåväl, det duger.

Nu ska det bli vansinnigt skönt att ta långhelg och återgå till normal hjärnfunktion. Inser att det var LÄNGE sen jag skrev ett reklamrelaterat inlägg. Så fort jag hinner/orkar ska skriva ett inlägg om varför ordet budskap borde strykas ur alla kreativa briefer. Tills dess får ni hålla tillgodo med en skön filmsnutt. Det här är väldigt likt min upplevelse av Lund under Valborgshelgen...

Betraktelse över de fem senaste åren i mitt liv

Ännu en dag med hål i huvudet och damm i ögonen framför datorn. Hur är det möjligt att fast man är jättenoga hela tiden när man skriver så är det alltid minst fem referenser som inte har någon kompis i källförteckningen? Och hur dum är man om man döper fyra rubriker i rad till 2.2.1? Det här är den garanterat tristaste delen av uppsatsskrivandet. Tänk på det, alla som inte har kommit dit än. Minst tre dagar av tråkighet behövs innan man är klar med alla detaljer. Fy.

Nu har jag två veckor och tre dagar kvar tills Handels är över, och jag kan inte låta bli att fundera lite nostalgiskt över de fem åren som har gått sen jag öppnade den där dårtunga porten första gången. Jag var 18 år och klädd i Supergaskor och så hade jag en jättekonstig rosa plastblomma i håret (det var faktiskt inne just då!). Konjunturen var i botten, det fanns absolut inga jobb för ekonomer och jag visste inte ens att man kunde plugga marknadsföring på Handels.

Mycket har uppenbarligen hänt sedan dess. Jag har blivit en sån där gammal och trist fyra som går runt som ett spöke i korridorerna. I huvudet har jag satt ihop en liten lista. Man vet att man snart är klar på Handels när...

1. Man inte vet vem som är Kårordförande, eller när valet av denne hölls, eller varför man tyckte att det var så viktigt för några år sedan.

2. Man däremot äntligen fattar vad A-sektionen, I-sektionen och CCM är för något, och var det ligger. Och plötsligt känner att man har mer gemensamt med dem som sitter där, än med dem som hänger på innergården.

3. Man på allvar glömmer tentor. Taktikpluggandet har tagit sådana enorma proportioner att man nu är nere på fyra dagars plugg för en enkel fempoängskurs. Alltså glömmer man tentan tills det är tre dagar kvar.

4. Man måste stå i kö för att få biljetter till sommarfesten, eftersom alla man känner som var med i PU och fixade sånt förr nu har randig skjorta, nylonstrumpor och jobbar på BCG.

5. Man undrar varför vad som ser ut som en massa gymnasiekids står och hänger på trappan. Och inser att människorna är två år äldre än vad man själv var när man började.

Från fritänkare till korrläsare

En hel dag med korrekturläsning gör under för ögon och hjärna. Till slut är man inkapabel att läsa hela meningar, utan ser bara bokstäver, punkter och komman. Mycket intressant fenomen.

Emma och jag har nu inte mer än tre dagar kvar tills vår uppsats ska in. Det känns nästan lite obehagligt lungt. Typ som att vi har missat någon jättestor grej som kommer att ge oppenenterna huggtänder under framläggningen. Vi får se hur det går.

Det enda problemet just nu är att uppsatsen fortfarande saknar titel. Underrubriken ska vara: Om värdet av kampanjsajter för besökare och annonsörer, men huvudtitel har vi alltså inte än. Förslag på något lagom snitsigt emottages tacksamt.

Nu ska jag avrunda denna gråmulna måndag med att storhandla och eventuellt gå en kvällspromenad för att slippa tänka på referenser och rubrikhierakier i någon timme. Om 17 dagar tar jag examen.

Schlageryra

Igår titta jag som sig bör på Eurovision Song Contest. Det är samma sak varenda år. Jag tror att det ska bli jättekul. Sen ligger jag och vrider mig av pinsamhet i soffan (oftast åt programledarna och de underliga mellanfilmerna) ända tills jag somnar lagom till omröstningen. Men innan jag föll i schlagerkoma hann jag notera några tendenser i årets festivalupplaga, som kanske kan förklara the Arks motgångar.

1. Scenografin var påkostad, färgglad och fick i alla fall mig att vilja ha blinkande neonfärger på väggen hemma. The Ark körde svartvitt op-mönster, som fick Ola Salo att se obehagligt blek ut.

2. Påklätt var dresscoden. Av 24 nummer var det bara tre (tror jag) där folk körde halvnaket/urringat. The Ark var ett av dessa tre. Kan ha varit ett misstag.

3. Språkförvirring. Det verkar vara helt rätt att sjunga på massor av olika språk. The Ark höll sig till ett, vilket kanske blev för enkelt i årets festivalupplaga.

Men rent musikmässigt tyckte i alla fall jag att the Ark var bäst, tills jag fick höra Frankrikes bidrag. Den låten är ju helt sjukt bra! Jag såg videon på MTV i Rio, och undrade hela tiden vad det var för något. Och nu fick jag svaret. Helt obegripligt att tidningarna schlagerbedömare (och Europas folk) kunde såga denna pärla. Nåja. Jag har gått med i Fatals Picards fanclub på Facebook och har nu alla deras skivor i iPoden. Titta på den här videon och försök att inte gilla det!

Lite torsdagsblandning

Second Life har problem med pedofiler. Det här var kanske bland det värsta jag har hört. Men egentligen inte så konstigt; ska det vara som den riktiga världen blir det knappast rosenrött. Intessant att reflektera över vad det får för konsekvenser för de varumärken som har etablerat sig i SL. Laglig gruppvåldtäkt bakom Svenska Ambassaden, någon?

ERK får in allt färre anmälningar. ERK tror att reklamen har blivit mindre sexistisk, med Gudryn Schyman tror att folk har gett upp och slutat anmäla. Vad tror reklamskaparna, månntro?

I SvD kan man läsa om mina MCXL-vänner Martin och Axels uppsats. De sticker kort och gott hål på myten om att PR är värt nio gånger mer än reklam. För det är helt enkelt inte sant. Intressant läsning. Uppsatsen kan laddas ner här. (sök på "äpplen och päron")

Till sist: Nisse, Catharina och Robin, kolla här!(andra inlägget). Det var ju det vi sa att de skulle göra! Först Läkerollyx, nu PUB-gerilla, vi borde ha tagit betalt per timme.

Nu MÅSTE jag fortsätta skriva uppsats.

Släpp reklamarna loss, det är vår!

Otroligt mycket bra, ny reklam den här veckan. Vårkänslorna bara spritter i kroppen! Mina vänner borta på Åkestam.Holst har en hel radda nya jobb att spana in här. Beckers piggar upp i tunnelbanan, men jag gillar Öhrlingsannonserna mest.

Sen är jag förtjust i Apotekets nya film för solskydd (dessvärre hittar jag den inte nu ) Man kan också leka på kampanjsajten solstrategi. Coops ekorapp är vansinnigt snygg. Glocalnets dansande elaking får mig att skratta varje gång, även fast jag inte tycker att jag borde. Precis som SAABs Release me (alltså den låten. Ni vet vad jag menar.) framkallar rysningar fast jag egentligen inte gillar den typen av storslagna filmer. Och ni har väl inte missat Oddsets Hockeyklubban?(De flesta filmerna hittar ni här)

Fasen, nu måste jag sätta på TV:n och se om det kommer någon mer bra reklam. Bra jobbat, alla duktiga människor!

Kolla! En konsumentinsikt!

Nu ska jag använda mig av en forskningsmetod jag nyligen har lärt mig: introspektion. Det innebär att man drar slutsatser från något man själv har upplevt. Idag upplevde jag nämligen att bli street-castad (eller snarare gym-castad).

Man skulle kunna tänka sig att en person som är på väg in på ett gym med en träningsväska i handen skulle bli glad över att bli tillfrågad om att ta provbilder för att göra reklam för ett sportklädesmärke. Allt pekar ju liksom på det: platsen, attributen och sysselsättningen talar för att det här är en person som gärna vill bli uppfattad som sportig.

Men, så kommer det oundvikliga men:et. Tyvärr är inte alla (i alla fall inte jag) så rationella. Eftersom jag lider av ja-mani och inte kan säga nej till saker, lät jag den trevliga tjejen ta lite bilder, lämnade mina mått och stampade fräsande mot omklädningsrummet. Vilket kopiöst misslyckande! Här går jag omkring klädd i gamla Converse, halvtrasiga svarta jeans, stort svart jacka och ännu större svarta solbrillor. Och blir ändå sedd som en sportig typ som skulle passa i någon jäkla reklamkatalog! Herrejesus!

Hela mitt vuxna liv har jag stävat efter att se lite mindre minimjölk ut. Jag har klippt håret kort. Jag har lärt mig att dricka starköl på krogen och använder rött läppstift och har exakt noll pastellfrägade plagg i garderoben. Men inte blir det rock'n'roll för det. Allt faller pladask när man är född med till att vara en 180 centimeterns svenska flika med fluffigt hår, runda blåa ögon och förargliga fräknar så fort solen tittar fram. Jag är dömd till ett liv med Lacoste, långpromenad och labrador snarare än skinnjacka, Jack Daniels och smashade hotellrum.

Nu undrar ju vän av ordning varför jag då inte bara slutar gå till gymmet och sätter mig på Riche och snabbinhalerar ett paket röda Marlboro istället. Men nu är det ju så att jag så gärna vill vara vältränad och fräsch. Lite beachvolley, sådär. Sug på den ni, beteendevetare.

Världens bästa nummer 4

Världens bästa smågodis är helt klart Djungelvrål. Det är det ett av små godis som är tillräckligt små för att tugga snyggt, samtidigt som det smakar gott och räcker länge. Litet minus till att saltet dränker allt annat man har i påsen, men det är det värt.

R.I.P Lindas blogg

Så var det dags. Linda Skugge slutar blogga. Jag tycker att det är så förbaskat sorgligt. Inte för att jag inte förstår henne. Jag har en blogg med några hundra läsare och 99% snälla och/eller befogade kommentarer. Men när den där sista procenten slår till, är det precis som en smocka i verkligheten. Om inte lite värre, för mot anonyma webbspöken kan man inte försvara sig. Hjärnan börjar snurra blixtsnabbt: Vem kan det vara? Är det någon jag känner? Någon jag har träffat? Och varför är de uppenbarligen ute efter att såra så mycket de kan, i skyddet av prefixet "anonymous"?

Men hur som helst, för Linda Skugge är det garanterat sjuhundra resor värre. Jag har alltid gillat henne. Inte för att jag alltid håller med henne, utan för att hon är tuff. Hon vågar vara störig och själmotsägande och så icke-pk att det svindlar. Men även fast hon säkert är tuffare än de flesta andra journalister tillsammans, tar det ju stopp någonstans.

Därför skulle jag vilja att alla passar på att genomföra lite självrannsakan nu när Linda lägger ner. Vad får man ut av att anonymt kicka på någon annan på nätet? Är det värt den ledsenhet det orsakar? Och är det värt att bloggen man älskar att hata försvinner?

Och så tänker jag lite oroligt: Vart ska de ta vägen nu, alla Lindas plågoandar?

DN icke-debatt

Enligt rykten (är själv ute på landet och har inte kunnat spana in tidningen idag) har nu slutligen det vinnande bidraget i 48 timmar publicerats. Tja, bättre sent än aldrig, kan man ju säga, även om annonsen nu tydligen är helt rumphuggen. Man kan också tycka att man förstår att DN tvekade inför publiceringen av den kontroversiella annonsen. De är ju trots allt Sveriges största dagstidning. Eller så kan man, just därför, blir väldigt oroad.

Jag hade faktiskt inte tänkt så mycket på den här aspekten av saken förrän det dök upp vid en diskussion under en familjemiddag häromdagen. DN är, och vill vara, ett av Sveriges främsta granskande massmedium. Man vill vara en plats för debatt och skärskådning. Exakt hur bra rimmar det med att man inte vågar publicera en annons för att den kan verka stötande? Inte alls, tycker jag. DN borde, om de levde som de lär, publicera annonsen rakt upp och ner, och sedan utnyttja tillfället för att driva en debatt (om den skulle uppstå) kring dataspelande, alkoholmissbruk, reklamretorik eller vad tusan som helst. Men att tysta ner debatten innan den ens har börjat är fel. Jag hoppas att DN inför nästa års 48 timmar (eller helst ännu tidigare) tar sitt förnuft till fånga och inser att om man vill debattera, måste man sticka ut hakan. Att bara slå andra på käften är fegt.

4 nights in Rio

Nyss hemkommen från Brasilien är jag fortfarande lite jetlaggad och vimsig, men här kommer en snabb rapport:

Rio var en otroligt häftig stad. Rätt ful och smaklös och inte särskilt trevlig, men som sagt, häftig. Vi gjorde allt man ska göra (Jesusstatyn, Sockertoppen, Havaianasshopping osv.) och en del man kanske inte ska göra (som att dricka 20 caiphirinas om dagen, få innehållet i sin resväska stulet och bada i tokhöga vågor klockan halv sex på morgonen efter en lång och avancerad festkväll). Hur som helst var det fantastiskt roligt, och med ett antal minnen som kommer att vara åtmindstone fram till nästa caiphirina-orgie.

Och för att rättfärdiga mitt bortavarande passade jag naturligtvis på att analysera lite brasilianska trender. Här är ett axplock:

- Miljömedvetenhet. Miljöpartiet liknar kolkraftsförespåkare om man ställer dem bredvid Rios stadsförvalting. Här snackar vi sopsortering vid alla offentliga papperskorgar, hotellrum där handdukar bara tvättas på beställning och små lappar på toaletterna med påminnelsen "två pappershanddukar räcker!". Smart och långsiktigt.

- Rökfritt. Till min (fördomsfulla) förvåning var det rökfritt på de flesta lokaler, restauranger och klubbar vi besökte. Såg överhuvudtaget få människor röka. Men...

- Alkohol har man uppenbarligen inga problem med. Caiphirinas dricks överallt och hela tiden, som om det vore vatten. Vilket det absolut inte är. Vår galna guide HP började vifta hysteriskt med armarna när vi beställde in runda två, så rädd var han att vi inte skulle klara det. Men det gjorde vi såklart, eftersom, som Peter uttryckte det, "we are the Vikings".

- Kläder. Är inte populärt i Rio. De har helt enkelt skippat den grejen. Folk drar runt i badkläder jämt, eventuellt med något (spräckligt) linne och ett par (leopardmönstrade) shorts. Och alla har flip-flops hela tiden. Gäller såväl killar som tjejer. H&M göres sig således inte besvär.