Kolla! En konsumentinsikt!

Nu ska jag använda mig av en forskningsmetod jag nyligen har lärt mig: introspektion. Det innebär att man drar slutsatser från något man själv har upplevt. Idag upplevde jag nämligen att bli street-castad (eller snarare gym-castad).

Man skulle kunna tänka sig att en person som är på väg in på ett gym med en träningsväska i handen skulle bli glad över att bli tillfrågad om att ta provbilder för att göra reklam för ett sportklädesmärke. Allt pekar ju liksom på det: platsen, attributen och sysselsättningen talar för att det här är en person som gärna vill bli uppfattad som sportig.

Men, så kommer det oundvikliga men:et. Tyvärr är inte alla (i alla fall inte jag) så rationella. Eftersom jag lider av ja-mani och inte kan säga nej till saker, lät jag den trevliga tjejen ta lite bilder, lämnade mina mått och stampade fräsande mot omklädningsrummet. Vilket kopiöst misslyckande! Här går jag omkring klädd i gamla Converse, halvtrasiga svarta jeans, stort svart jacka och ännu större svarta solbrillor. Och blir ändå sedd som en sportig typ som skulle passa i någon jäkla reklamkatalog! Herrejesus!

Hela mitt vuxna liv har jag stävat efter att se lite mindre minimjölk ut. Jag har klippt håret kort. Jag har lärt mig att dricka starköl på krogen och använder rött läppstift och har exakt noll pastellfrägade plagg i garderoben. Men inte blir det rock'n'roll för det. Allt faller pladask när man är född med till att vara en 180 centimeterns svenska flika med fluffigt hår, runda blåa ögon och förargliga fräknar så fort solen tittar fram. Jag är dömd till ett liv med Lacoste, långpromenad och labrador snarare än skinnjacka, Jack Daniels och smashade hotellrum.

Nu undrar ju vän av ordning varför jag då inte bara slutar gå till gymmet och sätter mig på Riche och snabbinhalerar ett paket röda Marlboro istället. Men nu är det ju så att jag så gärna vill vara vältränad och fräsch. Lite beachvolley, sådär. Sug på den ni, beteendevetare.