Makromålkedjan

När man gör reklam är det många mål och viljor som måste vägas in. Naturligtvis sätter man som byrå alltid kunden och dennes mål i första hand (eller försöker åtminstone): Det är sälj som räknas, kreativ reklam är mer effektiv, avkastning på investerat kapital etc. etc.

Sen måste man ju tänka på byrån också. Förutom att kunden ska bli nöjd (=behålla uppdraget=överlevnad/fredagsöl/Cannespass)vill man själv vara nöjd med det man presterar. Lite priser är inte fel. Lite komplimanger från konkurrenterna. Kanske en Månadens Film.

Som medlem i arbetsgruppen har man dessutom sin egen agenda, internt och externt(jo, kom igen, det är bara mänskligt)på sin väg mot ära och berömmelse. Vilket gör att man exempelvis blir sur om ens enormt bra idé blir nedröstad innan den ens har blivit skissad. Och sådär.

Typ så brukar resonemanget gå, på möten, i böcker, i tidningar och i artikelkommentarer. Så om allt det här lyckas klaffa så är man hemma, eller? Som planner (för nu kan jag faktiskt kalla mig det, mina visitkort är på väg från tryckeriet) måste man ju säga stopp och belägg, ni har ju inte tänkt på konsumenten. Och om inte han/hon gillar det/går på det kommer inte det första målet ovan att någonsin uppfyllas. Och det är ju sant. Men när jag åkte tunnelbana igår kom jag att tänka på ett annat mål som finns med i bilden.

Att prata om samhället blir lätt lite luddigt. Men det är det jag tänker på. När man jobbar med reklam har man inte bara ett ansvar för sig själv, sin kund och kundens målgrupp, man har ett ansvar för alla andra som exponeras för det man producerar. I vissa medier (TV, radio, tidningar, vissa hemsidor) kan man resonera att ansvaret är begränsat, eftersom man faktiskt betalar för det folk vill konsumera (och folk därmed betalar ett lägre pris). Men när vi exempelvis talar stortavlor, DR eller gerilla finns det ingen bäring för det. Där får man ingenting för att exponeras för reklamen, utom just reklam. Och då blir,tycker jag, ansvaret hos annonsören desto större.

Jag kanske är nygammalt konservativ, men jag tror stenhårt på att med makt måste det komma ansvar. Som annonsör har man makt över stadsbilden och folks brevlådor. Och då har man en skyldighet att producera reklam som folk vill se, inte bara reklam som säljer ens egen produkt. Det är ofta samma sak, men inte alltid. Ibland hör jag människor i min närhet försvara skräpreklam för(nästan valfritt FMCG-märke sätts in här) med att den är effektiv. Den säljer produkten, och det är det enda reklambyrån ska bry sig om.

Jag kunde inte hålla med mindre. Vore det inte intressant om 100-wattaren nästa år kunde väga in en till aspekt i bedömningen: hur effektiv reklamen har varit för att göra samhället lite vackrare/bättre/smartare. Svårt att bedöma, såklart. Men visst är det en trevlig tanke?