Betraktelse över de fem senaste åren i mitt liv

Ännu en dag med hål i huvudet och damm i ögonen framför datorn. Hur är det möjligt att fast man är jättenoga hela tiden när man skriver så är det alltid minst fem referenser som inte har någon kompis i källförteckningen? Och hur dum är man om man döper fyra rubriker i rad till 2.2.1? Det här är den garanterat tristaste delen av uppsatsskrivandet. Tänk på det, alla som inte har kommit dit än. Minst tre dagar av tråkighet behövs innan man är klar med alla detaljer. Fy.

Nu har jag två veckor och tre dagar kvar tills Handels är över, och jag kan inte låta bli att fundera lite nostalgiskt över de fem åren som har gått sen jag öppnade den där dårtunga porten första gången. Jag var 18 år och klädd i Supergaskor och så hade jag en jättekonstig rosa plastblomma i håret (det var faktiskt inne just då!). Konjunturen var i botten, det fanns absolut inga jobb för ekonomer och jag visste inte ens att man kunde plugga marknadsföring på Handels.

Mycket har uppenbarligen hänt sedan dess. Jag har blivit en sån där gammal och trist fyra som går runt som ett spöke i korridorerna. I huvudet har jag satt ihop en liten lista. Man vet att man snart är klar på Handels när...

1. Man inte vet vem som är Kårordförande, eller när valet av denne hölls, eller varför man tyckte att det var så viktigt för några år sedan.

2. Man däremot äntligen fattar vad A-sektionen, I-sektionen och CCM är för något, och var det ligger. Och plötsligt känner att man har mer gemensamt med dem som sitter där, än med dem som hänger på innergården.

3. Man på allvar glömmer tentor. Taktikpluggandet har tagit sådana enorma proportioner att man nu är nere på fyra dagars plugg för en enkel fempoängskurs. Alltså glömmer man tentan tills det är tre dagar kvar.

4. Man måste stå i kö för att få biljetter till sommarfesten, eftersom alla man känner som var med i PU och fixade sånt förr nu har randig skjorta, nylonstrumpor och jobbar på BCG.

5. Man undrar varför vad som ser ut som en massa gymnasiekids står och hänger på trappan. Och inser att människorna är två år äldre än vad man själv var när man började.