Hej igen.

Nu har jag startat en ny blogg. Samma, samma, men olika. Kolla in den här. Nu vill jag inte höra något mer tjat!

Hej då!

Det är med viss tvekan och lite gråt i halsen som jag konstaterar att det här blir Reklamchocks sista inlägg. Nu är det dags för mig att sluta med det här



för att istället ägna mig åt det här och det här (kolla arbetsgruppen!).

Det senaste året har nog varit det mest intressanta och lärorika i mitt liv, och det känns lite sorgligt att avsluta det. Men var sak har sin tid. Och Reklamchock är inte Reklamchock om jag måste tänka mig för vad jag skriver med hänsyn till kunder och arbetskamrater, och inte bara kan vräka ur mig det jag tänker just då.

Så tack så väldigt mycket för det här tiden, för läsningen, tankarna och tipsen. Vi hörs säkert igen någon annanstans. Ni vet var jag finns!

(för den som känner sig lite nostalgisk kan jag rekommendera det här, det här och det här inlägget. Det har visst hänt en del på ett år, i alla fall.)

Konstigast om 50 år

Så var den nästan över, min helg som "between jobs". Den har firats rejält med tretimmars after-work och pizzamiddag och Riche i fredags, och spritbuffé igår. Nu ser jag helt klart fram emot en arbetsvecka för att stabilisera kroppen en smula.

Och just det, uppsatsframläggningen gick bra. En liten komplettering bara, sen kan vi släppa den till omvärlden. Jag är verkligen inte student längre. Skumt.

Jag har funderat lite över vilka saker vi håller på med nu, som kommer att verka konstigast om 50 år. Ni vet, som att det känns smått obegripligt med löntagarfonder på 70-talet eller att man kunde leva utan mobiltelefon. Här är några förslag på vår tids konstigheter.

1. Klimatdebatten. Att det ens fanns en debatt kommer att verka ungefär lika konstigt som att läkare gick ut på 50-talet och endorsade olika cigaretter. Vad är det är diskutera, liksom? Man kommer undra hur det kunde ta så lång tid innan folk reagerade.

2. Monopolen. Mina barnbarn kommer att fråga med stora ögon om det var sant att man inte kunde köpa vin i mataffären. Och jag kommer att berätta den långa historien om Systembolaget, Apoteket och Svenska Spel. De kommer att tro att jag driver med dem.

3. Kriget mot terrorismen. Kommer att klassificeras som ett typiskt fall av västvärldsgroupthink. Hur kunde så många tänka så fel så länge?

4. Reklamtävlingar uppdelade efter mediekategori. Motivering överflödig.

Eller vad tror ni? Något som kommer att verka ännu konstigare?

Nu är det bara

4,5 timmar kvar tills jag är klar med plugget för all framtid amen. Konstigt att det inte känns konstigare. Om någon vill vara med och fira får ni hemskt gärna komma förbi Grodan i eftermiddag och ta en öl. Vi är på plats från klockan 17.30. Herregud, är jag vuxen nu?

En högst privat reflektion

Jag är trött på coola saker. När det är sommar vill jag ha roligt och trevligt. Då blir jag mycket trött på saker/ställen/människor som är för häftiga för sitt eget bästa. Följande tre saker toppar min trötthetslista just nu:

1. F12. Detta är en helt verklighetstrogen transkription av min senaste kontakt med Stockholms coolaste trappa.

Från: nina.akestam@garbergs.se
Hej! De senaste dagarna har mina vänner fått sitt stamgästkort till terassen hem i brevlådan, men mitt verkar ha försvunnit. Jag hade kortet förra året, och vill såklart hänga hos er i år igen. Har det blivit något trassel?

Vänligen
Nina Åkestam

från: terassen@f12.se
Hade du kortet förra året?

från: nina.akestam@garbergs.se
Ja, det hade jag.

Hälsningar Nina

från: terassen@f12.se
Har du flyttat utan att begära eftersändning?

från: nina.akestam@garbergs.se
Nej, det har jag inte.

Och där tog den hälsningslösa och namnlösa konversationen slut. Inget ja, inget nej, ingen anledning och framförallt inget kort. Behöver jag tillägga att mina ölpengar inte kommer att läggas i deras fickor i sommar?

2. Starka och äckliga drinkar. Jag är toktrött på alla mörka, slibbiga och coola drinkar. Ge mer en Margarita, för guds skull. Eller varför inte en daiquiri, med jordgubbsskivor och allt.

3. Musik. Jag vet inte om man egentligen kan bli trött på musik, men jag är det. Måste jag höra en enda blippig electrolåt till så lägger jag mig ner och dör. Tills vidare strejkar jag genom att enbart lyssna på Mika och gammal 80-talspop.

Men det bästa med situationen är att den är så lätt att förändra. Så nu gör jag det. Detta blir den ocoolaste sommaren i mannaminne. Jag har redan köpt en Apple Sourz att ta med till spritfesten jag ska på imorgon. Mindre coolt än så blir det inte.

Ute och cyklar

Häromdagen när jag kom ut från skolan hade min cykel blivit en reklamkanal. Jag har noterat denna trend på flera ställen; reklam i någon form som sätts/hängs på parkerade cyklar. Vad jag vet så var Åkestam.Holst först med det för ett par år sedan med kampanjen för Playground.



Den lilla kampanjen var en idémässig dröm, tycker jag. En riktig sån "åh jag önskar att jag hade kommit på det, så enkelt och ändå så smart"-grej. För några veckor sedan såg jag att flygbolaget KLM hade trätt sadelskydd på samtliga cyklar vid Stureplan. Inte så idédrivet kanske, men en ok giveaway.

Jag kan tycka att en cykel är en rätt bra kanal. Man kan veta en del om mottagaren (exempelvis att den cyklar), och dra slutsatser om vad personen sysslar med utifrån var cykeln är parkerad (utanför Handels, som i mitt fall). Dessutom är man, i alla fall de första gångerna man provar, garanterad uppmärksamhet för budskapet. MEN.

Cykelreklam faller inom ansvarskategori 1: Mottagaren får ingenting utom just reklam. Därför är man som annonsör skyldig att ge mottagaren någon form av belöning för att man använder dennes cykel för att föra ut sitt eget budskap. Playgroundkampanjen bjöd på en mössa och en komplimang. KLM bjöd på ett sadelskydd. De tre papperslappar som satt fast på min cykel bjöd på nedfulande av omvärld och miljöförstöring. Jag tänker inte säga här vilka tre företag det var, för det förtjänar de inte.

Slutsatsen blir helt enkelt att folk gärna får använda min cykel, men det kostar. Jag behöver exempelvis en cykelkorg, en vattenflaska och ett nytt lås, om någon har lust att hitta på en idédriven kampanj som kan ge mig det. Men om jag inte får något ut av det blir jag förbannad.

Med tanke på SAS-strejken... det var bättre förr

Reklam tagen ur sitt sammanhang och sin tidsanda kan verka en smula... underlig.

Det här är kanske...

... bland det knäppaste jag har hört. Polska politiker går i taket över barnprogrammet Teletubbies. Inte för att det är fördummande, utan för att det skulle kunna få barn att tro att homosexualitet är okej. Herregud. Som SvD skriver: om man inte har några problem får man skaffa sig dem.

Däremot tycker jag att det är lite oroväckande att ett öppet anti-demokratiskt beteende på regeringsnivå i ett av våra närmaste grannländer publiceras under nöjesnyheter.


Samhällsfara?

Lite länkar

Lite roliga skyltar (tips från Fredrik)

Ett ganska långt, men mycket sevärt föredrag av Malcolm Gladwell. Gladwell diskuterar problemet med att använda fokusgrupper som informationskälla. Ingen källa är perfekt, men det är bra att vara medveten om riskerna.

Fåren i fållan eller Planning vs Strategi

Nu när jag alldeles snart ska börja jobba, måste jag allt oftare komma upp med en bra förklaring av vad det är jag ska göra på jobbet. Reklambyrå, så länge är det lugnt. Men planner? Med tanke på att inte en genomsnittlig reklamare (eller ens plannern själv) vet vad det är en planner gör, är frågan från människor i andra branscher både förståelig och befogad. Jag önskar bara att svaret var lite enklare.

Men efter mycket tänkande har jag kommit fram till detta: Min uppgift är att riva ner barriärer i reklam. Jag ska hela tiden sträva efter att slå hål på förutfattade meningar, vedertagna sanningar och cireklresonemang. Det kan man göra genom allt ifrån målgruppsanalys till youtubetittande och pluggande av vetenskapliga artiklar. Ofta handlar det om att veta där andra tycker, men ibland måste man börja med att tycka (företrädelsevis tvärtom jämfört med vad andra tycker) för att få en intressant infallsvinkel.

Hur som helst så leder det mig till att engagerat fäkta med armarna när någon frågar om jag håller på med strategi. Nej, nej, nej. Med min defintion av planningrollen är ju strategi precis motsatsen till det jag gör. Om projektledarens (strategens) roll är att förenkla komplicerade saker och få in alla fåren i fållan, är planners roll att ta fram storsläggan och krascha fållan och jaga fåren med elpistol. Detta upprepas precis så många gånger som krävs, tills fållan har byggts upp och om och är så stark att den står pall för varje släggattack. Då är konceptet tight. (Ursäkta den någon dramatiska metaforen, men det är faktiskt bilden jag har i mitt huvud när jag förklarar mitt yrke. Men det är inte så att jag på riktigt tycker att kunder och kreatörer är får. Eller att projektledare är såna där fluffiga fårhundar. I alla fall inte alltid. Kvasipsykologisk analys av detta emottages tacksamt.)

Just därför tycker jag att det blir knasigt när samma person har projektledare och planner på sitt visitkort. Att slåss mot sig själv är alltid svårare än att slåss mot någon annan. Så alltsa: Jag jobbar inte med strategi. Och kommer aldrig att göra. Jag är helt enkelt alldeles för knäpp.

Signalvärde

Idag kom jag att tänka på skyltar som kommunikationsform. Det måste vara en av de vanligaste och minst uppmärksammade medierna man stöter på under en vanlig dag. När jag gick över Östermalmstorg kunde jag ränka till 11 skyltar i mitt blickfång, samtidigt!

Jag tycker att det är dags att skylten får en revival, inte bara hos action marketers där ute. Skyltar räddar liv, för tusan! Hur mycket annan kommunikation gör det?



Problemet är att för många skyltar är i dagsläget inte lever upp till sin potential. De är nästan alltid informativa. Det tycker jag är synd. Med lite fantasi borde man kunna ändra innebörde av skylten litegrann, så att den förmedlar något mer. Vad skulle exempelvis hända om skyltar som förbjuder tomgång för bilar var gröna istället för blå, för att styra in hjärnan på varför man inte ska låta bilden stå på? Eller om gubben och gumman på toalettskylten höll varandra i handen istället för att visa kall distans? Just nu vill jag ändra yrke till grafisk desginer och göra om alla skyltar på en gång, bara för att det vore kul att se vad som hände.

Min favoritskylt är förresten, just nu i alla fall, den enorma flagga som hänger utanför The Stray Boys butik på Smålandsgatan (om den kan räknas som skylt). En annan favorit är 7-elevens skylt, eftersom man då vet att räddningen (kaffe, tuggummi, plåster, tamponger) snart är nära. Så mycket positiva känslor av lättnad som finns samlade i den skylten!

Min absolut värsta skylt är den skylt som sitter på dörrar, där det står "tryck" eller "drag". För det första är de nästa alltid fula, av typen upptejpad papperslapp. För det andra har de som enda uppgift att få en att känna sig som en idiot. Man observerar dem nämligen aldrig förrän det är för sent, och man redan har tryckt/dragit dörren åt fel håll, och tittar ner för att kolla varför den inte går upp. Idiotförklaring i pappersform, helt enkelt.

Några fler förslag på bra och dåliga skyltar?

Jag vill också ha slututställning

Hann precis förbi Berghs innan utställningen stängde idag. Det var mycket som var ok. Och en del som var riktigt, riktigt bra. Fastnade såklart i långa diskussioner om reklamens framtid och hur konstigt det är att reklamtävlingar är uppdelade efter medium. Jag hoppas att den energi som finns innanför skolans väggar överlever när man lämnar kuvösen.

Och så blev jag jätteavis på Berghsstudenterna som får en ordentlig avslutning på sin utbildning. På fredag är det min sista dag på Handels. Det enda som händer är att man går ut genom dörren för sista gången. Pang. Jag och Emma har i alla fall styrt upp en liten avslutande after work med klasskompisar och annat löst folk. Men det är inte i närheten av varken lastbilsflak eller en tredagars utställning med blommor, visitkort och mingel. Lite deppigt är det faktiskt.

Nu ska jag attackera skolböckerna igen. Imorgon är min sista måndag som student!