Ett inlägg om allvarlig reklam

Måndag med totalt uppsatskaos. Mitt sämsta möjliga yrkesval borde vara projekt- eller produktionsledare. Jag blir helt snurrig i skallen av att hålla på och maila och ringa och bolla och planera. Nu tror jag dock att alla mail är skickade, så nu är det bara att börja oroa sig för svaren som kommer/inte kommer.

Igår såg jag Greys kampanj för anorexi/bulimi-kontakten (eller hur man nu skriver det utan hemska särskrivningar) hos Resumé.
Med tanke på de 44 (nu räknat) kommentarerna som artikeln genererade så var det uppenbarligen inte bara jag som reagerade. Fast jag tänkte såhär:

1. Visst har jag sett det här förut, typ i Cannes i somras? Måste leta. Någon som känner igen?

2. Reklamen är fin. Men fel. Både annons och film är välgjorda och stämningsfullt mörka. Men jag tror ändå att de missat målet. För det första, vilket märks redan i Resuméartikeln, så är målen mixade. Dels vill man öka kännedomen för att drabbade ska veta vart de kan vända sig, och dels vill man få företag att donera pengar. Men som tittare blir det varken eller. Det är svårt att förstå vad organisationen bakom är, och varför de försöker nå mig. Det räcker inte att visa problemet och hoppas att få folk att själva lista ut vad de ska göra åt det. Man borde signa av tydligare: Skänk 1000 kronor så att vi kan forma en stödgrupp för offrens mammor. Eller nåt.

Problemet med att vara okänd är ju att man måste berätta vem man är och vad man gör. I det här fallet är det inte sjukdomen som är okänd (den är så känd att den står en upp i halsen dagligen) utan organisationen bakom. Således ett litet feltänk.

Sen gjorde jag en reflektion som känns betydligt värre: Reklamen visar inte problemet med ätstörningar. Den visar en utomstående persons nidbild av problemen med ätstörningar. När man säger att 300 000 personer har ätstörningar menar man inte att alla dessa människor är sjukligt magra men tror att de är tjocka. Den bilden av ätstörningar är känd, och de människorna får (oftast) vård. Problemet är att det oftast inte syns vem som är drabbad. De flesta av de 300 000 människorna är högpresterande och till synes friska människor som håller på att sänka sig själva i ett stort svart hål som ger men för livet. Och de tror inte att de är tjocka. De vet att de är supersmala, men tycker att det är grymt bra. Vilket gör problemet så mycket svårare att upptäcka och hantera.

Därför hade jag varit jätteglad om Grey hade brytt sig om att gå till djupet med problematiken, för det behövs verkligen. Ännu konstigare är det att kunden accepterade det här. Men antagligen är det svårt att ställa krav vid gratisjobb.