Kulturkrockande week-end
I fredags tog kursen Konst, kultur och företagande mig till ställen jag aldrig varit på förut. Första anhalten var Bonniers Konsthall där en galen italienska vid namn Monica Bonvicini ställer ut. Fint hus, fint café och fin konst av typen "det där kan väl vem som helst göra, men det var jag som gjorde det" (förutom sexgungan, då. Den kan i alla fall inte jag göra.)
Jag blev lite kaxig och kände att det där med modern konst kanske inte är så obegripligt i alla fall. Sen åkte vi till Magasin 3. Där fick jag konfronteras med Pippilotti Rist, en österrikist videokonstnär som tydligen är the shit i konstkretsar just nu. Jag fick bland annar se nakna killar som hoppar runt i skogen och konstnären själv smeta in sig i mensblod. Ehh... så fint. Liksom. Efter 20 minuter trippade jag rastlöst runt i salarna och hoppades att de andra skulle bli klara snart.
Dags att inse faktum; förutom att vara en inbiten konsumist är jag också helt oemottaglig för finkultur. Jag är kulturellt trailer trash. Jag gillar Rome och Prison Break och Grey's Anatomy. Jag lyssnar på Bruce Springsteen. Jag tycker att Krig och Fred enbart passar till att palla upp bokhyllor med. Jag tittar på reklamfilm för skojs skull. Människorna på Magasin 3 skulle inte ens släppa in mig i lokalen om de visste. Bäst att ligga lågt i kulturella sammanhang ett tag.
Sen tog jag min lilla väska och åkte till Linköping för att hälsa på mina vänner Anna och Tinna. Anna pluggar till läkare och har således bytt ut den gamla tidens nudlar, kladdkakor och billiga rödvin mot dinkel, sojamjölk och grönt te. Jag höll på att få panik. Som tur var innehöll Tinnas 25-årsfest både sprit och en ordentlig biff. Jag tål helt enkelt inte nyttig mat.
I Linköping pratar alla i förkortningar. På frågan "vad pluggar du då?" Kan man få svaret "I på Valla" eller "SSK på HU". Och för att verka mindre dum får besökaren lov att inte låtsas om att hon inte fattar. Och undrar tyst om I betyder Industridesign, Industriell Ekonomi eller Isbjörnsvetenskap. So much för Linköping.
Jag är en bekräftelseknarkare. Därför känns sånt här extra bra, särskilt när det kommer från någon så svårflöratad som en konkurrerande reklambloggare. Och inget tjafs om att bloggcommunityt bara dunkar varandra i ryggen nu. Jag är glad i alla fall.
Nu är det dags för en ny vecka.
Jag blev lite kaxig och kände att det där med modern konst kanske inte är så obegripligt i alla fall. Sen åkte vi till Magasin 3. Där fick jag konfronteras med Pippilotti Rist, en österrikist videokonstnär som tydligen är the shit i konstkretsar just nu. Jag fick bland annar se nakna killar som hoppar runt i skogen och konstnären själv smeta in sig i mensblod. Ehh... så fint. Liksom. Efter 20 minuter trippade jag rastlöst runt i salarna och hoppades att de andra skulle bli klara snart.
Dags att inse faktum; förutom att vara en inbiten konsumist är jag också helt oemottaglig för finkultur. Jag är kulturellt trailer trash. Jag gillar Rome och Prison Break och Grey's Anatomy. Jag lyssnar på Bruce Springsteen. Jag tycker att Krig och Fred enbart passar till att palla upp bokhyllor med. Jag tittar på reklamfilm för skojs skull. Människorna på Magasin 3 skulle inte ens släppa in mig i lokalen om de visste. Bäst att ligga lågt i kulturella sammanhang ett tag.
Sen tog jag min lilla väska och åkte till Linköping för att hälsa på mina vänner Anna och Tinna. Anna pluggar till läkare och har således bytt ut den gamla tidens nudlar, kladdkakor och billiga rödvin mot dinkel, sojamjölk och grönt te. Jag höll på att få panik. Som tur var innehöll Tinnas 25-årsfest både sprit och en ordentlig biff. Jag tål helt enkelt inte nyttig mat.
I Linköping pratar alla i förkortningar. På frågan "vad pluggar du då?" Kan man få svaret "I på Valla" eller "SSK på HU". Och för att verka mindre dum får besökaren lov att inte låtsas om att hon inte fattar. Och undrar tyst om I betyder Industridesign, Industriell Ekonomi eller Isbjörnsvetenskap. So much för Linköping.
Jag är en bekräftelseknarkare. Därför känns sånt här extra bra, särskilt när det kommer från någon så svårflöratad som en konkurrerande reklambloggare. Och inget tjafs om att bloggcommunityt bara dunkar varandra i ryggen nu. Jag är glad i alla fall.
Nu är det dags för en ny vecka.
posted by Nina at Sunday, February 18, 2007
1 Comments:
Både din och Reseachers reaktioner mot chefredaktörerna är värda att diskuteras. Det är svårt att tänka sig motsvarande i något annat fack.
Det borde vara självklart att man i facktidningar har chefer och journalister som 1. Kan sin bransch utan och innan. Både praktiskt och teoretiskt. 2. Gillar sin bransch. Mycket.
Jag menar - tänk dig mig som chefred. på Allt om Motorsport...
Post a Comment
<< Home