Nej, jag är inte så jävla full. Jag kommer från Stockholm.

Puh. Håller som bäst på att hämta mig efter helgens festligheter i den södra delen av Sverige. Jag har alltid samma känsla när jag kommer tillbaka från Lund. Frågan som ringer i huvudet är: Hur orkar dom?

För jag kan faktiskt inte fatta hur man ens kan komma på tanken att svepa ett dricksglas med vodka klockan halv tolv på dagen när man kom hem från gårdagens fest vid femtiden. Eller hur det kan verka som en bra idé att gå på fest iklädd enbart kalsonger. Kanske är jag en smula tråkig.

Nåja, helgens intryck kan sammanfattas som följer:

1. Balen var trevlig. Det var pampigt med fanor och marchmusik och studentmössor och snapsvisor. Kan verkligen rekommenderas för den som fortfarande pluggar.

2. Killar passar i frack. Tjejer passar oftast inte i frackklänning. När den sjuttionde ceriserosa bakelsen till klänning passerade blev jag lite illamående. Och tiara är bara en bra idé om man är prinsessa på riktigt.

3. Det är mycket speciellt att äta Gorbypiroger och dricka Skånes ur plastglas till ljudet av ett afterski-band. Klockan tre på natten. Iförd långklännig och högklackat. Smått surrealistiskt, skulle man kunna säga.

4. Och det är ovant att bli väckt klockan elva nästa morgon efter liknande utsvävningar av ett det är förfest 50 centimeter från ens säng. Förfest som innefattar togaklädsel, Marlboro Light-rök och Boten Anna.

Men det jag inte kan sluta fundera på är vem det är som är normal. Har Stockholmare (även studenter) sådana coolhetskomplex att vi inte vågar släppa loss? Vill vi egentligen också stå på en stol insvepta i lakan och dansa till Roxettehits? Eller är det helt enkelt Lundastudenterna som har dödat sin sista omdömesgilla hjärncell i ännu en spritorgie? I don't know. I really don't. Men lika kul som det är att komma ner, lika skönt är det att sätta sig på tåget därifrån.

Om 46 dagar är jag inte student längre.