Målgruppskaos
På senaste tiden har jag kommit att tänka på målgrupper och målgruppsanalys. Inte helt sällan hör och läser man kommentarer i stil med "först när någon ur målgruppen uttalar sig kan vi veta om annonsen var bra" eller "juryn valde fel för de är inte i målgruppen".
All reklam syftar till att skapa någon form av beteende hos någon grupp av människor. Således är en kampanj lyckad om man får människor att göra det man vill att de ska göra. Men därifrån är steget konstigt till att bara målgruppen kan avgöra hur en annons ska utformas.
Ekonomi bygger på specialisering, eftersom alla inte kan göra allt. Vi har alltså vissa som tillverka cyklar, vissa som målar hus och vissa som gör reklam. Hela ekonomin bygger på att de som har dessa yrken har tillräckligt stor förståelse för sin marknad för att kunna erbjuda sina kunder en produkt eller tjänst som passar dem.
Sysslar man med reklam ingår det i jobbet att förstå och sätta sig in i hur individer i målgruppen tänker, känner och resonerar. Alltså bör en reklamare kunna uttala sig om vad som är bra för en viss målgrupp, även om de inte själva tillhör den. På samma sätt som alla som jobbar med blöjor inte är bebisar och alla som är läkare inte är kroniskt sjuka. Man kan lösa ett problem utan att själv vara drabbad av det, helt enkelt.
En annan nyans jag saknar i många målgruppsdikussioner är faktumer att gruppen är just en grupp. Den består av individer. En enskild person kan inte uttala sig för hela gruppen och det en majoritet av gruppen tycker behöver inte gälla för alla. Med tanke på att de flesta briefar jag har läst har en målgrupp i stil med "tjejer 20-35" eller "tonårsföräldrar" blir det rätt knöligt att dra slutsatser utifrån vad några få individer tycker. (Jonas har just skrivit kanonbra o detta på planning.se). Framför allt om man som specialist baserar sina åsikter om vad målgruppen tycker på fördomar.
Om jag säger så här: En tonårsförälder är en medelålders kvinna med rutig kjol och glasögon som jobbar i offentlig sektor. En tonårsförälder är också en frånskiljd 45-årig man som är VD på ett börsnoterat företag. Det är även en 33-årig Hells Angels-medlem som avtjänar ett livstidsstraff på Hall. Och en ironisk reklamare med svart polotröja och fyrkantiga glasögon. Men bara en av dem har som uppgift i livet att förstå hur man får de andra att panta mer burkar. Lyssna på henne.
All reklam syftar till att skapa någon form av beteende hos någon grupp av människor. Således är en kampanj lyckad om man får människor att göra det man vill att de ska göra. Men därifrån är steget konstigt till att bara målgruppen kan avgöra hur en annons ska utformas.
Ekonomi bygger på specialisering, eftersom alla inte kan göra allt. Vi har alltså vissa som tillverka cyklar, vissa som målar hus och vissa som gör reklam. Hela ekonomin bygger på att de som har dessa yrken har tillräckligt stor förståelse för sin marknad för att kunna erbjuda sina kunder en produkt eller tjänst som passar dem.
Sysslar man med reklam ingår det i jobbet att förstå och sätta sig in i hur individer i målgruppen tänker, känner och resonerar. Alltså bör en reklamare kunna uttala sig om vad som är bra för en viss målgrupp, även om de inte själva tillhör den. På samma sätt som alla som jobbar med blöjor inte är bebisar och alla som är läkare inte är kroniskt sjuka. Man kan lösa ett problem utan att själv vara drabbad av det, helt enkelt.
En annan nyans jag saknar i många målgruppsdikussioner är faktumer att gruppen är just en grupp. Den består av individer. En enskild person kan inte uttala sig för hela gruppen och det en majoritet av gruppen tycker behöver inte gälla för alla. Med tanke på att de flesta briefar jag har läst har en målgrupp i stil med "tjejer 20-35" eller "tonårsföräldrar" blir det rätt knöligt att dra slutsatser utifrån vad några få individer tycker. (Jonas har just skrivit kanonbra o detta på planning.se). Framför allt om man som specialist baserar sina åsikter om vad målgruppen tycker på fördomar.
Om jag säger så här: En tonårsförälder är en medelålders kvinna med rutig kjol och glasögon som jobbar i offentlig sektor. En tonårsförälder är också en frånskiljd 45-årig man som är VD på ett börsnoterat företag. Det är även en 33-årig Hells Angels-medlem som avtjänar ett livstidsstraff på Hall. Och en ironisk reklamare med svart polotröja och fyrkantiga glasögon. Men bara en av dem har som uppgift i livet att förstå hur man får de andra att panta mer burkar. Lyssna på henne.
posted by Nina at Wednesday, April 11, 2007
2 Comments:
Jag förstår att mina kommentarer triggade det här inlägget.
Jag håller helt med dig om att ekonomi bygger på specialisering, men håll också med mig om att en arkitekt som ska rita en villa nog bör bry sig om vad kunden faktiskt tycker om det han gör.
För det är skillnad på specialisering och arrogans.
Själv tycker jag nog att den ironiska reklamaren med polotröjan har en bias som kanske inte gynnar resultatet...
En rak fråga, och det här är faktiskt fortfarande 2007 en otroligt aktuell och relevant fråga:
Har det betydelse om delar av målgruppen blir arga, kränkta och ser avsändaren som oseriös och synisk i en annons?
eftersom: REKLAMAREN VET BÄST?
Det jag menar är att reklamaren bör veta bäst, eftersom hon det är hennes jobb att veta. Om hon inte vet, och målgruppen därmed blir arg/kränkt/inte gör som reklamen säger, har hon ju misslyckats med sitt jobb. Jag menade inte att hon bara skulle göra reklam som riktade sig till henne själv. Givet då att hon inte är en viktig del av målgruppen (de facto eller som aspiration). Klarare? :)
Post a Comment
<< Home