Benvärmarupproret och Com Hem, the sequal

Idag är det riktigt winter wonderland i Stockholm. Härligt för oss som 1) bor i innerstan och inte är beroende av något som helst tansportmedel utöver fötter och 2) Har varma, halkfria skor att sätta på nämnda fötter. För en gångs skull är jag på rätt sida av lyckorsnöret. Yes!

Blev dock utkälld av en (hoppas jag) mentalsjuk man på vägen till jobbet, på grund av mina benvärmare. Han tyckte att det var för mycket sånt nu, "i benvärmarnas tidevarv". Förlåt då. Tycker i alla fall att benvärmare är bra.

Uppföljning av Com Hem-utbrottet igår: Efter fyra försök kom jag fram. Fick trycka på sju olika knappval och sedan tillbringa 20 minuter i kö. Blev mottagen av en person som måste vara Härnösands långsammaste tant. Det tog tio minuter att få svar på mina frågor, eftersom hon "inte är så bra på det här med Internet". Där satt spiken i kistan.

Men om jag förstod det rätt så ska allt funka nu. Jag har fått två telefonnummer till tvåan där jag och Micke bor, eftersom vi betalar så mycket för Internet och TV att vi kom upp i Large-klassen. Då får man tydligen två nummer. Schysst, då kan vi ringa de två metrarna från sovrummet till köket. Eller nåt. Go Com Hem!

November har blvit året december, om man ser till överdoseringen av fester. Är inbokad på tre vardagsfester varje vecka månaden ut. Och dubbelbokad på ett par. Helt knäppt. Högt upp på listan ligger 100-wattaren, Take Thats återföreningsfest på Café Opera och Barbergs. Får ta med mig två vänner till Barbergs. Usch vad svårt. Just nu är jag benägen att ge platsen till vem som helst som erbjuder minsta lilla hjälp till alumnifesten vi ska ordna nästa vecka. Jäkla lata klasskamrater man har.