Det här inlägget kostar 67 kronor att läsa

Den intressantaste funderingen under helgen såddes av Thomas Gibson under torsdagens workshop på Leo Burnett. Vi var där för att öka läsandet av Bibeln (ett låtsasuppdrag tyvärr, hade varit mycket roligare om det var på riktigt), men diskussionen gled ganska snart över på etik och reklam.

Tydligen är det inte bara jag som får försvara mitt studie- och yrkesval med jämna mellanrum. Som tur var hade Thomas ett par riktigt smarta comebacks att avfyra mot dem som är för fina för att hålla på med reklam, och tillräckligt oförskämda för att kritisera oss andra. Nämligen:

Utan reklam skulle ett nummer av DN kosta ungefär 75 kronor. Vi skulle få klara oss med en TV-kanal, en radiostation och en kvällstidning (som också skulle kosta bortåt hundringen.) Glöm Google, Metro, City och punkt.se. Glöm gratis sajter där vi får nyheter i samma sekund de händer. Glöm idrottsevenemang öppna för alla, och knattefotboll och schlagerfestival.

Utan reklam hamnar vi i ett pre-industriellt samhälle där det smala utbudet av information och underhållning är förbehållet dem som har råd att betala ordentligt för sig.

Det här låter ju ganska självklart, tycker jag. Men ändå är det 50% av våra riksdagsledamöter som inte ser sambandet mellan medieutbud och reklam. Många konsumenter tror att tidningarna blir dyrare eftersom man måste betala tryckkostnader för alla annonser. Där har Reklamförbundet, men också alla i branschen, ett viktigt uppdrag.

Nu var det ju inte därför jag bestämde mig för att hålla på med marknadskommunikation. Mina motiv är mycket mer själviska; jag gör det för att jag älskar det. För att jag får olösliga problem på mitt bord varje dag. För att man hamnar mitt i smeten, i folks hem och hjärnor, hela tiden. Och för att det är normalt att komma på en branschfest utklädd till en aubergine.

Men det känns skönt att kunna dra upp de där ädla motiven också. Som marknadsförare vet vi ju att människor alltid vill rättfärdiga sina val och framstå som bättre än de är.